Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Och även om forskare givetvis också har åsikter, handlar högre utbildning och vetenskapsproduktion om att utmana invanda föreställningar, fördomar och felaktigheter. Forskare ska kunna ifrågasätta politik, inte reduceras till lydiga tjänstemän. En sak är säker: det som nu sker på universiteten stannar inte där. Hela samhället påverkas, skriver debattörerna. Bild: Fri Tanke förlag
Och även om forskare givetvis också har åsikter, handlar högre utbildning och vetenskapsproduktion om att utmana invanda föreställningar, fördomar och felaktigheter. Forskare ska kunna ifrågasätta politik, inte reduceras till lydiga tjänstemän. En sak är säker: det som nu sker på universiteten stannar inte där. Hela samhället påverkas, skriver debattörerna. Bild: Fri Tanke förlag

Den akademiska friheten har kidnappats av genusteorin

Det pågår ett genomgripande, bitvis extremt, projekt att omstöpa våra universitet. Det handlar inte bara om att kvinnor ges företräde till tjänster och höga positioner, kvoteras in på litteraturlistor och i forskargrupper, utan om att genus- och könsperspektiv ska vara konstant närvarande i forskningens innehåll. Ändå uteblir debatten. Varför?, skriver Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020) skildrar vi hur detta går till på en rad lärosäten och forskningsråd. På Chalmers tekniska högskola har man sjösatt ett gigantisk jämställdhetsprojekt – en hårdsatsning på kvinnor och genusteori – på 300 miljoner kronor under tio år. Ledningen har länge haft dåligt samvete för att andelen kvinnliga studenter är lägre på deras ingenjörsutbildningar, än på andra universitetsutbildningar som i regel är kvinnodominerade. Så kom MeToo och det dåliga samvetet behövde ett utlopp, men satsningen förankrades inte i organisationen. Kritiska frågor får inte ställas, enligt forskare vi intervjuat.

På tio år ska man nå upp till 40 procent kvinnliga professorer, från dagens 19 procent. Det har regeringen bestämt. När projektet omtalas är det alltid med en försäkran om att förstärka meritokratin, men i realiteten är det systematisk olikabehandling. Alltså precis det som man ville bort ifrån. Man headhuntar kvinnor över hela världen, vilket per definition innebär att könet görs till den viktigaste faktorn. Projektledaren Pernilla Wittung-Stafshede vill även köpa ut “mediokra män”, för att förbättra statistiken och förbättra arbetsmiljön.

Bidra till mer jämställt samhälle

Kungliga Tekniska högskolan, KTH med säte i Stockholm, är en av Chalmers främsta konkurrenter. Också här tar man i från tårna. KTH:s rektor Sigbritt Karlsson anser att arbetet med jämställdhet och värdegrund ska vara allestädes närvarande och då i form av att: ”Kunskap och medvetenhet om genus och jämställdhet ska integreras i utbildningen för att studenter efter examen ska kunna bidra till ett mer jämställt samhälle. Genusperspektiv ska i ökad utsträckning integreras i forskning.”

På Lunds Tekniska Högskola är man i likhet med KTH och Chalmers bekymrade över att andelen kvinnliga lektorer och professorer är lägre än 40 procent. Hur ska man då lyckas anställa fler? Man har kommit på en plan som kallas ”Excellence in academy through gender equality” där 38 miljoner avsatts mellan 2018 och 2022. Så här går det till: institutionerna ska först leta upp lämpliga kvinnliga kandidater till en tjänst som biträdande universitetslektor. De skriver sedan till fakulteten och berättar om vad de har tänkt sig för tjänst och vilka kandidater man har handplockat. Först därefter utlyses den skräddarsydda tjänsten, när man har maximerat chanserna att den ska gå till en kandidat med rätt kön.

Ingen har dock bestridit att det vi säger stämmer, att det pågår en förändringsprocess där genusdoktrinen konkurrerar ut akademisk frihet och meritokrati

Detta är inte några ytterlighetsexempel. Mönstren går igen på högskola efter högskola. Vi har intervjuat över åttio forskare, studenter, generaldirektörer, ansvariga tjänstemän och före detta ministrar. Den kritik vi har fått har skjutit in sig på enskildheter, eller felaktigt återgivit delar av boken. Ingen har dock bestridit att det vi säger stämmer, att det pågår en förändringsprocess där genusdoktrinen konkurrerar ut akademisk frihet och meritokrati. Ändå duckar de som ytterst är ansvariga för denna process. Fredrik Bondestam som är föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning, och har spelat en nyckelroll för utformningen av genusdoktrinen, vägrade ställa upp på intervju för boken. Inte heller nu verkar Bondestam angelägen om att alls bemöta den kritik vi framlägger. Anna Wahl, värdegrundsrektor vid KTH, vägrade även hon.

Kan inte ha läst boken

Jämställdhetsmyndigheten ställde in intervjun, trots att de fått frågorna i förskott. De har däremot tagit fram ett internt dokument som de döpt till “Frågor och svar om jämställdhetsintegrering och boken Genusdoktrinen”, som är så fullt av sakfel att de inte kan ha läst boken. Ingenstans i myndighetens slutsammanställning över jämställdhetsintegreringen av svenska högskolor, publicerad i slutet av april, resonerar de om avvägningar mellan jämställdhetsmål och akademisk frihet. Däremot varnar de för kritik och ifrågasättande av förändringsprocessen. Allt som inte är medhåll är “motstånd”.

Nationella sekretariatet för genusforskning, och nu Jämställdhetsmyndigheten, har fått regeringens uppdrag att driva på jämställdhetsintegreringen av Sveriges myndigheter och universitet. Politikernas avsikt kanske var att förbättra jämställdheten, men genomförandet är långt mer radikalt. Kort kan det beskrivas som att Feministiskt initiativ har fått i uppgift att stöpa om all högre utbildning. Det vetenskapliga underlaget för detta är lika skralt som det folkliga stödet.

Reduceras till lydiga tjänstemän

Vad ska vi ha universiteten till? Om vi förlitar oss på forskare när det gäller brobyggande, artificiell intelligens och cancervård – varför saknar vi förtroende för dem vad gäller jämställdhet? Är det verkligen rimligt att slå fast att alla ska ha med ett genusperspektiv? Politiker har en ideologisk vision om hur världen ska se ut. Och även om forskare givetvis också har åsikter, handlar högre utbildning och vetenskapsproduktion om att utmana invanda föreställningar, fördomar och felaktigheter. Forskare ska kunna ifrågasätta politik, inte reduceras till lydiga tjänstemän. En sak är säker: det som nu sker på universiteten stannar inte där. Hela samhället påverkas.

Och samtidigt fortsätter de ansvariga att ducka för alla kritiska frågor.

Ivar Arpi, författare och ledarskribent Svd

Anna-Karin Wyndhamn, författare samt doktor i pedagogiskt arbete, verksam vid Göteborgs universitet