Digitaliseringen av det offentliga samtalet har från början beskrivits i termer av frigörelse, demokratisering, autonomi och utjämning av villkoren för människors deltagande i offentlig och politisk kunskapsbildning. Att medborgare själva direkt – utan att passera universitet, folkhögskolor, bildningsförbund, facklitteratur, forskning, oberoende kritiska intellektuella eller seriösa massmedier – kan uttrycka och sprida vad de tänker och tycker digitalt har setts som ett språng framåt jämfört med de långsamma och omständliga sätt att skapa kunskap som tidigare var norm, åtminstone i demokratier.
Detta är emellertid, som filosofen Åsa Wikforss och andra kunskapsteoretiker påpekat, en synvilla. Jag beskriver själv i Nio politiska begrepp (2019, Studentlitteratur) hur den föregivna ”demokratiseringen” av det offentliga samtalet i viktiga avseenden är en parodi på god kunskapsutveckling.
Värdera kunskap
Problemet med den bilden av offentlighetens digitalisering är att den bortser från att det faktum att utsagor förekommer inte säger någonting alls om huruvida de är giltiga, sanna eller pålitliga. Alla som bedrivit samhällsvetenskapliga eller humanistiska studier vid ett universitet inser ju också att den centrala färdighet man tillägnar sig där är att värdera hur giltig kunskap skapas och upprätthålls och inte hur det ”egentligen ser ut” i världen.
Trumps ofta chockerande utfall på digitala medier är rimligen del av en systematisk politik som syftar till att undergräva och göra normal offentlig debatt illegitim och i förlängningen meningslös
Att Donald Trump många gånger uttryckt ”tvivel” inför sin väljarbas på att Barack Obama är infödd amerikan, påstått att Kreml inte ”trollat” den amerikanska presidentvalskampanjen 2016, att fossila energislag inte påverkar jordens klimat eller hävdar att han ”agerat perfekt” i den Ukraina/Biden-affär han som tredje amerikansk president någonsin ställts inför riksrätt för betyder inte att någon av dessa utsagor är sann, giltig eller korrekt. Trumps (och många andra högerpopulisters) ofta chockerande utfall på digitala medier är rimligen del av en systematisk politik som syftar till att undergräva och göra normal offentlig debatt illegitim och i förlängningen meningslös. Av samma skäl angrips fria medier och fri forskning.
Omöjligt att veta
Det blir allt viktigare för medborgare i liberala demokratier att förstå att digital offentlighet saknar mekanismer för att värdera och förstå kunskaps giltighet. Det förekommer visserligen också korrekta utsagor på nätet, men för den som inte är tränad i att granska och bedöma kunskaps giltighet är det rationellt omöjligt att veta (ofta ens förstå) hur deras mer stabila kunskapsanspråk byggts upp, var och när man bör vara skeptisk och var och när man kan ha mer förtroende för utsagor på sociala medier, från influencers, företag, partsintressen, konspirationsteoretiker, populister, kunskapsförnekare, i diskussionstrådar, kommentarsfält, poddar eller filmklipp.
Även de skarpaste hjärnorna är möjligen för hårt präglade av den positiva bilden av en värld för vilken digital ”kompetens” och ”utveckling” fortfarande är nyckelord
Den digitaliserade offentlighetens logik gynnar alltså inte kritisk kunskapsbildning, utan ett mer anarkistiskt offentligt flöde där det inte går att skilja kunskap från icke-kunskap. I stället för att på ett prövande sätt föra samhällssamtalet framåt (eller åtminstone inte bakåt) så bombar politiska och kommersiella intressen och aningslösa lajkare och delare sönder det med sådana floder av felaktiga påståenden, rykten, falska nyheter, tyckanden, fantasier och grundlösa utsagor att det ur enskilda användares och medborgares perspektiv blir omöjligt att använda det som en resurs för bättre kunskapsbildning. Detta är ett dramatiskt 2010-talsproblem som inte ens samhällsforskare i framkant ännu hunnit beskriva särskilt väl.
Ett skäl är förmodligen att det ligger på så långt avstånd från etablerade tolkningar av politisk kunskap och kommunikation. Även de skarpaste hjärnorna är möjligen för hårt präglade av den positiva bilden av en värld för vilken digital ”kompetens” och ”utveckling” fortfarande är nyckelord. Alltså samma grundidé om att en digitaliserad offentlighet per automatik innebär demokratisering och frigörelse. Det är naturligtvis inte sant.
Klyftan vidgas
Vad som återuppstår framför våra ögon är ett nygammalt klasslandskap. Klyftan vidgas fort mellan medborgare som begriper att det normalt inte är möjligt att fastställa giltigheten hos internetbaserade utsagor och medborgare som förleds att tro att det inte är något problem eller ens inser att kunskap faktiskt inte är kunskap om den inte är kritiskt och robust prövad och formulerad.
Digitaliseringen av offentligheten gör alltså dem med tillgång till en kritisk begreppsvärld och intellektuella verktyg ännu smartare och de som saknar god kunskapsvärderande förmåga blir allt mer osmarta ju mer de anpassar sitt tänkande till de digitala kampanjarenor som är på god väg att tränga undan offentligheter med bättre förutsättningar för kunskapsproduktion. Att minska denna klyfta blir 2020-talets viktigaste samhällsutmaning samtidigt som världens liberala demokratier i rasande fart riskerar att förvandlas till illiberala icke-demokratier.
Peter Strandbrink, professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola