De sitter med andra barn och försöker lyssna på vad läraren säger under genomgången. De sitter där och väntar på att lektionen ska ta slut, på att få gå ut på rast och, i alla fall under en kort stund, slippa känna krav och måsten.
Vi som arbetar i skolan har en kollektiv erfarenhet och kännedom om pojkarna som riskerar att inte klara skolan och därmed riskerar att hamna utanför samhället. I dag är de pojkar. Om några år är de killar. Och därefter är de män. Män som inte följer samhällets lagar och regler. Män som skiter i allt och alla. Män som är hänsynslösa, grymma och utan större konsekvenstänk.
Men än är de pojkar. Pojkar som skiter i läsläxan, som ligger efter i matematikboken, som söker sig till konflikter, eller konflikter som söker sig till dem, som spelar fotboll på rasterna men som ganska ofta hamnar i bråk för att någon råkade tackla lite för hårt eller för att någon sa något dumt om deras mamma. De vet inte om det än, men om tio år kommer de att vara kända hos polisen.
Vet vilka de är
Alla som arbetar på skolan vet vilka de är. Vi vet hur de uppför sig, vi ser att de har på sig samma kläder i dag som de hade igår och förrgår. Vi ser att de bär på så mycket ilska, frustration och hopplöshet. Deras kroppsspråk är ett enda stort långfinger. Hjärtat bultar hårt, men ingen kan höra hur hårt det bankar i bröstkorgen. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra.
De är pojkar som elevhälsan pratar om varje vecka. Föräldrarna har redan suttit på flera möten med rektor, kurator, specialpedagog och mentor. De har lovat att de ska hjälpa till mer med läsläxan, att de ska prata med sina barn och att de också är oroliga. Man skriver ner allt som sades på mötet, i den individuella utvecklingsplanen, gör upp mål och bestämmer tid för uppföljning.
De är bara pojkar. Men det är pojkar som ingen har tid för, som ingen hinner hjälpa, som ingen orkar se. Skolpersonalen är redan överarbetad. Nedskärningarna, besparingarna, effektiviseringarna eller vad man nu ska kalla det, har drastiskt minskat på personalstyrkan. Det är färre vuxna ute på skolgården, i korridorerna, i klassrummet. Det är färre lärare som orkar eller hinner hjälpa eleverna. Elevassistenterna och skolvärden har slutat. De fick inte plats i årets budget. Alla vet om att man skär ned i skolan, men ändå går vi runt och låtsas som att verksamheten rullar på som vanligt.
Nedskärningarna, besparingarna, effektiviseringarna eller vad man nu ska kalla det, har drastiskt minskat på personalstyrkan.
Pojkarna blir killar. Stora killar. De växer fort, äter sig ordentligt mätta i skolmatsalen och precis som alla andra barn älskar de när det är spagetti och köttfärssås i skolan. De lär sig vad som funkar och inte funkar när man rör sig bland andra människor. Det är viktigt med respekt. Respekt mot sin fucking broder. Men ingen jävla respekt mot den som golar ner dem och läraren ska bara hålla käften. Den som vågar jävlas, säga ifrån eller vågar titta snett ska fan få se. Man ska synas, men inte synas för mycket. Inte synas så att läraren eller soc ska börja ställa frågor.
Skolan kan dra åt helvete. Medan klasskompisarna snackar om gymnasieval och gymnasieskolor har dessa killar annat i tankarna. De tänker på de männen som de ibland ser på gården. Männen som rör sig självsäkert genom bostadsområdet, bland gungor, rutschkanor och parkbänkar. Männen som alla känner till - men som ingen känner. Männen som kör de fetaste bilarna, som bär dyra klockor och coola märkeskläder.
Avgörande roll
Alla är överens. Vi måste lokalisera, gripa och lagföra de kriminella. De där männen som hela samhället hatar och avskyr. En del politiker påstår till och med att vi är i krig. Det är krig mot de kriminella och vi måste ta till alla medel för gripa dem, spåra dem, lagföra dem, utvisa dem, bura in dem, fängsla dem, isolera dem. Ingen mer snack. Bara verkstad.
Men vi glömmer ofta en sak mitt i det här kriget mot de kriminella. Vi glömmer skolans avgörande roll och hur skolan kan vara en ovärderlig del i kampen mot de kriminella gängen. Det är minst lika viktigt att komma åt de kriminella idag som det är att man förhindrar nyrekryteringen. Forskningen är överens om att en lyckad skolgång och fullständiga gymnasiebetyg är en framgångsfaktor i det brottsförebyggande arbetet. Nio av tio personer som sitter i fängelset är män och drygt hälften av de intagna saknar fullständiga betyg efter gymnasiet.
Om våra makthavare verkligen menar allvar med att de vill bekämpa brottsligheten så måste de tänka längre än näsan räcker. De måste också tänka långsiktigt. Och en av de mest brottsförebyggande sakerna man kan göra är att erbjuda så många barn som möjligt en trygg och säker skolgång där skolpersonalen får tillräckligt med resurser för att hinna med sitt uppdrag.
Satsa på skolan, satsa på lärarna, på skolpersonalen och gör det nu innan det är för sent. Innan pojkarna som idag sitter i klassrummet hamnar hos polisens register.
HP Tran, lärare i Göteborg