Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Då vacklar vår språkkänsla

SPRÅKSPALTEN: Vi har en skandinavisk specialitet som är väl värd att bevara. Men som inte alltid hanteras korrekt, skriver Lars-Gunnar Andersson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I svenskan skiljer vi på ”Pelle mötte sin syster” och ”Pelle mötte hans syster”. Engelskan har his sister och tyskan seine Schwester i båda fallen. Den som utifrån lär sig svenska har svårt att tillägna sig skillnaden mellan sin och hans.

Men det är värre än så; också svenskar har svårt med det här. En läsare klagar över att det blir vanligare med meningar som ”Eva och Erik har sålt deras hus” i stället för sitt hus, när det är frågan om deras eget hus.

Den grundläggande grammatiska regeln säger att sin, sitt, sina syftar tillbaks på subjektet i satsen. Om det inte är subjektet som man har i tankarna, ska man använda hans, hennes eller deras. Den här regeln följer vi spontant utan att ägna en tanke åt vad som är subjekt i satsen – i stort sett.

Nu är det emellertid inte fullt så enkelt. Vad händer om pronomenet syftar tillbaks på objektet i satsen. I valrörelsen 2002 hade Moderaterna en valaffisch med texten: ”Varför vill (S) driva Britta från sitt hus?”

Detta uppmärksammades inte bara politiskt utan också språkligt. Det politiska budskapet var att sitt skulle syfta på Britta, som är objekt i satsen. Enligt regeln borde det alltså heta hennes hus. I det här fallet går svenskars språkkänsla isär. En del vill ha sitt, en del vill ha hennes, och en del vet inte vad de vill.

Ett annat fall där språkkänslan vacklar är i meningar som ”Olle såg grannen hoppa in i sin bil”. Är det Olles eller grannens bil som avses? Du tycker kanske att grannens bil ligger närmast till hands. Men säger man ”Olle såg katten hoppa in i sin bil”, är det rimligtvis Olles bil som avses. Krånglet i det här exemplet är att Olle är satsens subjekt, men grannen är tankesubjekt till hoppa in. Frågan är alltså om sin ska syfta på subjektet eller tankesubjektet.

De här frågorna är inte nya. Erik Wellander gav 1939 ut boken Riktig svenska, en bok som varit rättesnöre för offentligt skriven svenska under stora delar av 1900-talet. Wellander brukar vara solklar i sina ställningstaganden, men i ett avsnitt på nästan 20 sidor om sin skriver han: ”Ofta ger den enes språkkänsla bestämt utslag i en riktning, den andres i en annan, beroende på någon olikhet i tankegång, i medvetna eller omedvetna analogier, i språklig skolning, i tycke och smak.”

Grundregeln är trots allt att sin, sitt, sina syftar på subjektet i samma sats. I enkla satser som ”Eva ringde till sin mamma” ska det inte råda någon tvekan. Det är så det måste heta när Evas mamma avses. Det vi kan se nu är att det förekommer brott mot den här grundregeln, även hos människor med svenska som modersmål.

Det är synd. Distinktionen mellan sin, sitt, sina och hans, hennes, deras är en skandinavisk specialitet väl värd att bevara.

Lars-Gunnar Andersson

professor i modern svenska vid Göteborgs universitet

Mejla din språkfråga till [email protected]