Hade du för ett år sedan kunnat föreställa dig att du blott ett år senare inte skulle ha haft möjlighet att krama din sjuka mamma eller pappa på sitt äldreboende, eller att obligatoriska munskydd i kollektivtrafiken ens var en het fråga? Att du inte skulle ha möjlighet att besöka dina vänner på andra sida Öresundsbron, eller att gränsen mellan två av världens mest likartade länder – Sverige och Norge – skulle vara stängd, för första gången på, ja, hur många år? Om du för ett år sedan hade fått de restriktioner vi nu lever med beskrivna för dig, utan att veta den bakomliggande orsaken, vad hade du då trott inträffat som fått samhället att så fullkomligt bryta ned så många av våra grundläggande friheter, så snabbt? Biologiskt krig? Kärnkraftsolycka? Revolution? Diktatur?
Tragiskt kvitto
Det nya normala är ur ett det gamla normalas perspektiv, något tillspetsat, nästan en dystopisk beskrivning av verkligheten. Det är ett skrämmande och tragiskt kvitto på hur snabbt så mycket av det vi borde kunna ta för givet kan gå förlorat, och hur rädsla och panik bidrar till att detta kan ske nästan helt utan motstånd. I det här avseende har Sverige hittills kommit betydligt lindrigare undan än exempelvis våra grannländer, men även här börjar – ironiskt nog, med tanke på hur låg smittspridningen trots allt är i Sverige i nuläget jämfört med tidigare i år – mer auktoritära röster höjas för exempelvis krav på bärande av munskydd på offentliga platser och privata moralpoliser är snabba som ögat med fördömande påpekanden så fort man går förbi på kortare än enligt dem tillbörligt avstånd.
Nåväl, allt detta har ju sin förklaring, tänker du kanske. Vi måste ju förhindra coronavirusets framfart! Eller hur? Ett liv är ju ett liv och måste värderas lika högt som alla andra liv, vare sig det är gammalt och sjukt eller ungt och friskt. Och visst, det är ett ädelt tankesätt och det är klart att det ligger något i det. Problemet är ju bara att vi nog aldrig tidigare har offrat så mycket för att åstadkomma så lite, som vi gör nu. Bristen på perspektiv och intresseavvägning i allt detta är påfallande stor.
Problemet är ju bara att vi nog aldrig tidigare har offrat så mycket för att åstadkomma så lite, som vi gör nu.
Sverige har enligt tillgänglig statistik från SCB ingen nämnvärd överdödlighet hittills i år jämfört med flertalet tidigare år under 2000-talet. Som rapporten från region Östergötland som kom förra veckan med avseende på faktisk dödsorsak hos dem som dött med covid-19 i kroppen på äldreboende, var sjukdomen endast huvudorsak till dödsfallet hos en minoritet av de avlidna. Detta betyder alltså att en majoritet av dödsfallen hade skett mycket snart oavsett, med eller utan covid-19. Sannolikt finns det goda skäl att anta att det ser likartat ut i resten av landet. Detta betyder sammantaget att sjukdomen utgör en minimalt ökad risk för en förkrossande majoritet av befolkningen och att de åtgärder vi vidtar i slutändan överhuvudtaget inte kommer att märkas i dödsstatistiken.
Inskränka vårt familjeliv
Trots detta har vi i vår iver och i vår tro om att det vi bekämpar är ett skoningslöst dödsvirus, gått med på att i praktiken inskränka såväl vår mötesfrihet som får rörelsefrihet och vår rätt till familjeliv. Vi har blivit ängsliga, rädda, asociala och villiga att spendera hundratals miljarder kronor för att råda bot på en politiskt skapad ekonomisk kris. Pengar som välbehövligt hade kunnat användas till annat. Hur många liv hade vi kunnat rädda om samma summa hade använts till vaccination mot barnsjukdomar i världens fattigaste länder? Om ett liv nu är ett liv, alltså.
Vi har isolerat våra gamla och gjort dem deprimerade; många har och kommer att gå ur livet utan att få krama om sina makar, hustrur, barn och barnbarn en sista gång. Vi har gjort många ungdomar vars enda stabila tillvaro är skolan ännu mer utsatta, och vi har stulit 2020 års student för en hel årskull. Vi har förlängt vårdköerna ytterligare och suspenderat livsviktig förebyggande vård som exempelvis mammografi och vi har bidragit till att många undviker att söka vård för symptom som i värsta fall skulle kunna vara cancer.
Corona är en storm i ett vattenglas, och boten är redan och kommer att bli mycket dyrare än farsoten.
Fredrik Thool, juriststudent Uppsala