I dagarna öser missnöjda lärare sina tvivel över det nya läraravtalet HÖK21 när det gäller dess förmåga att leverera tryck på de kommunala huvudmännen. Bläcket har knappt hunnit torka, och redan ser vi framstående skoltwittrare som till exempel Filippa Mannerheim, Marcus Larsson och HP Tran ventilera sitt missnöje med fackens oförmåga att återigen leverera starka tvingande avtalsskrivelser. Om detta är allmänna åsikter bland fackens medlemmar vet vi ej än. Twitter tenderar att vara lite av en ankdamm där det lätt kvackas i kör men det tar inte bort udden av anklagelserna om fackens flathet och upprörda medlemmar som lämnar sitt fackförbund.
Förebygg medlemsflykten
Lärarfacken behöver nu fundera på hur stora medlemsavhopp ska hanteras. Vi aktiva medlemmar vet att både kortsiktiga och långsiktiga medlemstapp försvagar vårt lokala arbete. Ska vi kunna implementera det nya avtalet, innebär färre fackanslutna medlemmar mindre facklig tid och därmed nedskärningar i den fackliga verksamheten lokalt.
Medlemsflykten måste förebyggas från centralt håll, och det är genom handlingskraft som man lyckas organisera och samla medlemmar, inte genom kampanjer där Christer Fugelsang och Mark Levengood berättar om sin skolgång. Facken centralt måste nu skärpa sig och fokusera handlingskraftigt på rätt saker. Här finns det finns inspiration att inhämta från våra grannländer hur en riktig facklig kamp bör bedrivas.
Ett och samma fackförbund i Norge
Ett intressant exempel är det norska lärarfacket Utdanningsforbundet. För det första är alla lärare från förskola upp till högskola samlade i ett och samma fackförbund. För det andra har det norska lärarfacket en direktdemokratisk modell för att förhandla om sina skolavtal. Fler än 50 procent av den samlade medlemskåren måste rösta för ett avtal, för att det ska gå igenom. I Sverige utser vi istället avtalsdelegationer som bakom stängda dörrar förhandlar åt sina medlemmar. Detta riskerar att spä på den minskade känsla av medbestämmande som vi menar att många svenska fackanslutna lärare upplever.
2019 gick 7 000 norska lärare fram med hot om strejk för att få bättre löner. Samma år beslutade norska regeringen om skärpta krav om en begränsning av klasstorlekarna i grundskolan, en fråga som drivits målmedvetet av Utdanningsforbundet under många år. Detta är något vi lärare och fackanslutna i Sverige bara kan drömma om för närvarande. Bevisligen går det att påverka skolan genom stridsåtgärder som vi i Sverige inte ens vågar prata öppet om.
Minskad påverkan
Den fackliga kraften i de svenska lärarfackens toppstyre har under många decennier varit eftersatt. Man har valt att ta sin stol i finrummet och sitter där nöjt med att få vara med i diskussionen. Samtidigt har fackens mandat att påverka ständigt minskat. Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet har äntligen börjat förstå hur korkat det är att ha två förbund som båda sitter och klirrar porslin vid kafferepet och som tvillingar repeterar och avslutar varandras meningar i samtalet med de vuxna vid bordet.
Låt oss bli enade för att skapa en skola med god arbetsmiljö och ett läraryrke som är attraktivt. Nu är det nog med att vara barmhärtiga samariter!
Därför föreslår vi att:
Ta lärdom från våra nordiska grannländers fackförbund ifall vi vill göra verklighet av likvärdighetsutredningen.
Förbättra möjligheten för medlemmar att bli aktiva och delaktiga i och kring avtalsrörelsen. Gör den mer tillgänglig och transparent.
Bygg upp en facklig styrka och jävlaranamma att sätta ned foten och stå upp för lärarnas rättigheter.
Låt oss bli enade för att skapa en skola med god arbetsmiljö och ett läraryrke som är attraktivt. Nu är det nog med att vara barmhärtiga samariter!
Fredrik Lundin, specialpedagog och vice ordförande i Lärarförbundet Botkyrka.
Alexander Skytte, lärare.
Pernilla Wallgren, lärare och lokalombud i Lärarförbundet.