Ekot rapporterade den 6 november om en ny utredning gällande placerade barn. Utredaren Carina Ohlsson konstaterar i en rad punkter att den vård som erbjuds är alltför undermålig. Barn och unga omplaceras i alltför hög grad. Hon föreslår bland annat att familjehemmens kompetens behöver höjas. Familjehemsvården bör förstärkas för att undvika institutionsplacering. Ansvarig socialsekreterare bör besöka placerat barn åtminstone en gång i månaden det första året.
Jag borde bli glad, tänka äntligen, men istället uppfylls jag av uppgivenhet. Sedan kommer vreden. Det som presenteras är i sin helhet inget nytt. Berörda barn och unga har i decennier känt av de brister som redovisas. Flertalet av de missförhållanden som tas upp har varit kända under lång tid. Så hur i hela världen kommer det sig att det alltjämt ser ut på detta viset? Inte kan det väl handla om att placerade barn oftast kommer från så kallat resurssvaga familjer? Så cyniskt kan det väl inte vara?
Allvarliga konsekvenser
Och hur kommer det sig att socionomers och terapeuters röster så sällan hörs? Vi om några vet att placerade barn omplaceras alltför ofta. Vi vet de allvarliga konsekvenser detta medför i form av bristande tillit och otrygghet. Vi vet att placerade barn inte har tillnärmelsevis det stöd de skulle behöva från socialtjänsten. Vi vet att alltför många placerade barn saknar någon utanför familjehemmet eller institutionen att tala med. Vi vet att det finns familjehem som inte är lämpliga, men vi vet också att alltför många familjehems engagemang och kunskap inte tas tillvara. Att de liksom den unge i alltför hög grad lämnas åt sitt öde utan vare sig kontinuerligt stöd eller hjälp.
1987 startade jag Familjevårdsstiftelsen i Göteborg där jag var ansvarig ledare i mer än 25 år. Tillsammans med kolleger, familjehem, placerade unga och deras familjer utvecklade vi ett sätt att arbeta som kom att kallas det utvidgade terapirummet. I korthet innebar det att såväl familjehem som den som bodde i familjehemmet hade tät och kontinuerlig kontakt med varsin professionell hjälpare i vår personalgrupp. Utöver det möttes med regelbundenhet alla inblandade tillsammans med den unges nätverk. Vi vinnlade oss om att allas röster skulle höras och tas på allvar. Vi förstod tidigt att arbetet måste inbegripa också professionellas delaktighet och närvaro och vi skapade därför strukturen utifrån detta. Både den unge och familjehemmet kunde om så behövdes nå någon när som helst på dygnet. Tryggheten det innebar gjorde att så sällan skedde, men möjligheten fanns.
För det krävs pengar men också varma och engagerade vuxna som har viljan och orken att vara delaktiga i placerade barns liv
När vi startade var det alltjämt mycket ovanligt med familjevård utanför kommunens egen verksamhet. I dag är det inte längre så. Familjevård har blivit något av en marknad, där olika så kallade aktörer överträffar varandra för att få kunder. Denna marknad är som utredaren Carina Ohlsson pekar på inte reglerad. Det vill säga, nära nog vem som helst kan starta en familjevårdsverksamhet. Insynen är minimal. Bristerna är på sina ställen mycket allvarliga. I mitt arbete som psykoterapeut men också som lektor och handledare, bland annat på Barnrättsbyrån, lyssnar jag återkommande till människors beskrivningar av hur dessa brister får allvarliga konsekvenser för berörda barn och unga.
Utredningar i all ära, men nu måste vi gå från ord till handling. Det går att göra på ett annat sätt. För det krävs pengar men också varma och engagerade vuxna som har viljan och orken att vara delaktiga i placerade barns liv. Tid att rätta till, ställa tillrätta och tala med varandra behövs också för både familjehem och den som bor i familjehemmet. Detta kräver flexibla vettiga organisationer där kontinuitet och tillgänglighet är en självklarhet. Och inte minst insikt om att placerade barn har samma behov, drömmar och längtan som icke placerade barn.
Carina Håkansson, dr i psykologi, leg. psykoterapeut.