Vi säger till kvinnor som nyligen genomgått den ofta enskilt vidrigaste och mest kränkande händelse i deras liv, att lägga sig på en brits medan okända människor skrapar, klämmer och känner för att säkra bevis. Bevis som ska ge dessa kvinnor upprättelse. Bevis som ska ge oss ett säkrare samhälle där våldtäktsmän inte går fria. Vi ber kvinnor att återuppleva sitt trauma för att göra en samhällsgärning. Det minsta vi kan ge tillbaka är att vi, rättssamhället, gör vårt yttersta för att ge dem upprättelse och skydda andra från att bli utsatta.
Fyra av tio rape-kits skickas inte
I början av veckan kunde SVT rapportera om att fyra av tio spårsäkringssatser, eller ”rape-kits” som många känner till det som, inte skickats på analys. Istället hamnar de lite överallt i samhället. I ett kylskåp bland matlådor, på någons skrivbord eller kanske någon bokhylla. Lite varstans. Det låter helt absurt, men tyvärr är det sant. För att göra det hela värre, I SVT:s granskning framkommer att polisen har känt till problematiken i många år utan att de lyckats åtgärda felen. Vi ställer oss frågan högt; hur svårt kan det vara?
Ansvaret för hanteringen av spårsäkringssatserna har legat helt på enskilda poliser, 2018 infördes nationella riktlinjer för att strama upp rutinerna. Två år senare och än idag har verksamheter på flera håll inte anpassat sig. Dessa brister får allvarliga följder.
Hon får ingen upprättelse av rättsväsendet, inte ens i form av att man försöker hitta gärningsmannen.
Det som först uppenbaras och blir tydligt är att sexualbrott mot kvinnor inte prioriteras. Det brister i vilja. Inte i resurser. Och det får många allvarliga konsekvenser. Dels för enskilda kvinnor. Dels för samhället i stort. Till den enskilda kvinnan skickar det signaler om att det som hände henne inte var en stor sak, inte ens värt samhällets uppmärksamhet. Hon får ingen upprättelse av rättsväsendet, inte ens i form av att man försöker hitta gärningsmannen. För resten av samhället blir konsekvensen, rent krasst, att en eventuell serievåldtäktsman kan härja fritt.
Bevis avgörande
Det är svårt att bevisa att en våldtäkt ägt rum. Ofta finns det inga vittnen. Ofta är det ord mot ord. Och just därför är det av absolut största vikt att bevisning hålls tryggt. Det säger sig självt.
Men framförallt, hur allvarligt fortsätter rättssamhällets förtroende skadas för kvinnor som utsätts för brott. Som brottsoffer måste det kännas tryggt hela vägen. Redan vid första mötet med polisen från anmälningstillfället, under förundersökningsarbetet, till rättssalen.
Som advokat och juridiskt ombud uppträder vi ofta i rollen som målsägandebiträden. Många kvinnor och barn behöver brådskande hjälp. De kan inte vänta när deras förövare utsätter dem för livsfarliga brott, men de vågar inte. Den tillit, trygghet och tro på ett rättssamhälle som stödjer dem igenom processen finns inte.
En kränkning för kvinnorna
Rättsprocessen måste upplevas som gedigen och pålitlig. Att göra en spårsäkringssats som slarvas bort utgör inte enbart en enorm integritetskränkning, det underminerar förtroendet för rättsväsendes samtliga instanser och kan i längden bidra till färre anmälningar och ouppklarade brott.
Nu måste det uppenbaras, denna vårdslöshet måste få ett slut. Vi kan inte nog understryka den kränkning detta innebär för kvinnor som vänt sig i förtroende till rättsväsendet.
Mina Svärd, advokat Mina Advokater
Hanna Bergwall, Mina Advokater
Läs också: Systrar – GP:s granskning av hundratals män som våldtar och köper sex