EU-kommissionens förslag till förbud mot användande av blyhagel i våtmark framstår säkerligen som en ickefråga för de flesta medborgare. Detta gör att frågan passerar det allmänna medvetandet utan att särskilt många höjer på ögonbrynet. Vurmande för miljön är ju därtill något som de flesta definierar som ”gott”. För människor likt undertecknad, som är såväl jägare som sportskytt, innebär det föreslagna blyförbudet ett existentiellt hot mot vår livsstil. Varför detta?
Regler finns redan
Sverige har sedan länge ett blyförbud vid jakt i våtmarker, så varför ett EU-direktiv? När vi 1994 folkomröstade om EG-medlemskap framställdes detta som en handelsunion. Företeelser som jakt skulle vara en nationell fråga. Vi vet idag att så inte blev fallet. Enligt förslaget skall en jägare som korsar en ”våtmark” med blyammunition för att jaga vilt på en annan mark åtalas. Rent praktiskt innebär detta att den som kliver över en bäck hemmavid och skjuter en hare 300 meter bort på sitt gärde skall hamna inför tinget. Detta trots att fast bly som slår ner i vanlig mark bildar blyoxid vilket gör att inget bly läcker ut.
Så hur kunde det bli så här? Kanske för att det, enligt tjeckiske EU-parlamentarikern Tomas Zdechovsky, var miljöorganisationen Bird Life international som ”spökskrev” materialet som blev underlag för EU-kommissionen. Beslutet ser mest ut som ett illa dolt angrepp på jaktkulturen, förklätt som miljöhänsyn. Man har omdefinierat begreppet våtmark så att det i praktiken inbegriper hela Sverige och Finland.
Det är inte utan att man undrar man hur det är ställt med den demokratiska processen i Bryssel? Inte nog med det, förslaget till förbud skulle dessutom tas ställning till per mejl och uteblivet svar skulle ses som bifall, något Tjeckien tack och lov satte stopp för och beslutet är nu framskjutet.
Kulturarv får i graven
Från svenska Kemikalieinspektionens sida har man hittills inte velat offentliggöra sin ståndpunkt i frågan. Man skall dock ha i åtanke att generaldirektör Per Ängquist, har bakgrund i Naturskyddsföreningen, Grön ungdom samt som miljöpartisten Isabella Lövins högra hand. Kanske är det därför som Kemikalieinspektionen inte velat redogöra för Sveriges hållning?
Således handlar frågan inte bara om huruvida en hagelpatron skall få innehålla bly eller inte. Detta är en fråga om demokratiska principer och politisk legitimitet. Att förtroendet för den ”demokratiska” processen hos oss som används som symbolpolitisk slagpåse är obefintligt bör jag knappast påpeka. För oss jägare innebär det att tusentals äldre allmogevapen blir oanvändbara och ett kulturarv går i graven.
Dennis Andersson, samhällsvetare, jägare och sportskytt.