Det pågår nu intensiva diskussioner kring den nya inriktningen för det svenska biståndet, vad som i regeringskretsar kallas ”reformagendan”. I denna artikel lyfter jag fram sex viktiga komponenter som regeringen borde fokusera på.
Utvecklingssamarbete, ej gåvobistånd. Reformagendan behöver förtydliga att utvecklingssamarbete måste bli bredare än det traditionella gåvobiståndet, som hittills dominerat svensk utvecklingspolitik. Trots att Sidas instruktion uppdaterades så sent som i mars förra året (SFS 2022:234) rörs ”bistånd” ihop med ”utvecklingssamarbete”. Man kan rentav skönja en identitetskris inom Sida, då det är otydligt vad utvecklingssamarbete egentligen innebär som inte främst består av gåvobistånd.
Helhetsperspektiv. Det faktum att den nuvarande svenska utvecklingspolitiken är både fragmenterad och saknar tydliga prioriteringar mellan en mängd delmål är en stor svaghet. Målen i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och den svenska politiken för global utveckling är ”integrerade” och ”odelbara”, och inga önskelistor från vilka man kan välja mål lite hur som helst.
Ägarskap. Trots att ”ägarskap” länge varit ett svenskt honnörsord pekar forskningen på att Sverige fortfarande har en alltför givar-centrerad syn. Det behövs ett svenskt paradigmskifte, bort från externt drivet givarskap (donorship) till att främja och förstärka nationellt och lokalt drivna utvecklingsprocesser med ett starkare fokus på motpartens egen drivkraft. Menar Sverige allvar med ägarskap måste vi också vara beredda att släppa på viss kontroll över biståndspengarnas användning.
Utvecklingsfinansiering. Förändringen från gåvobistånd till utvecklingssamarbete har stora konsekvenser för frågan hur utvecklingen ska finansieras. Gåvobiståndets styrka är att det kan fokusera på fattigdomsbekämpning och de allra fattigaste. Men detta är också dess svaghet eftersom gåvobistånd har begränsad transformativ effekt. En förnyad svensk utvecklingspolitik behöver lägga större fokus på biståndets roll som katalysator för att öka den totala kakan av finansiering och investeringar för att uppnå Agenda 2030. Det finns en rad olika kreativa sätt att använda finansiellt stöd för att öka investeringar och samfinansiering tillsammans med andra biståndsgivare, utvecklingsbanker och privata aktörer.
Samverkan. Ett modernt utvecklingssamarbete som inte definieras som externt drivet gåvobistånd behöver i högre utsträckning bygga på samverkan med näringsliv, privata aktörer och kreditgivare såväl som internationella institutioner och icke-statliga aktörer. Svenskt bistånd har under lång tid, men utan större framgång, försökt främja samverkan med näringslivsaktörer. Agenda 2030 och inte minst arbetet med klimatomställningen erbjuder stora möjligheter till förbättrad samverkan med privata aktörer och näringsliv i syfte att generera ökade investeringar för Agenda 2030. Utmaningen för den nya regeringen är att förtydliga hur sådan samverkan ska förstärkas samtidigt som man behåller fokuset på utveckling och fattigdomsbekämpning i mottagarländerna.
Multilateralt samarbete. Regeringen har redan kraftigt reducerat kärnstödet till multilaterala institutioner, vilket tyder på att man inte tycks inse vikten av internationellt och regionalt samarbete för att hantera framtidens ödesfrågor, såsom den globala uppvärmningen, fred och säkerhet, hållbar livsmedelsförsörjning och globala hälsohot. Denna typ av utmaningar och hot går inte att hantera effektivt av enskilda stater utan kräver förstärkta internationella och regionala institutioner.
Regeringens nya utvecklingspolitik behöver bygga på ett helhetsperspektiv med förnyat fokus på ägarskap. Det behövs även nytänkande kring utvecklingsfinansiering och samverkan med andra aktörer, alltifrån näringsliv, civilsamhällen, och internationella organisationer i syfte till att försöka lösa vår tids gemensamma utmaningar. Detta nytänkande kräver även fördjupad dialog med det svenska och internationella forskarsamhället.
Fredrik Söderbaum, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och representant för nätverket för svenska utvecklingsforskare.