Vi som skriver den här debattartikeln tillhör Genid - en politiskt, religiöst och ideologiskt obunden förening mest bestående av föräldrar till barn och unga som i tonåren plötsligt börjat uppleva att de är "födda i fel kropp". Vår strävan är att unga med könsdysfori ska mötas med öppenhet och försiktighet, samt att vården, liksom all annan vård, ska vara evidensbaserad. Vi älskar våra barn och vill deras bästa.
Det finns enligt oss en utbredd myt att transvården gör noggranna utredningar och att de upptäcker all annan problematik som kräver helt andra typer av vård. I vår förening finns föräldrar till barn med bland annat autism, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende, misstänkt schizofreni och trauma.
Personalen på könsidentitetsmottagningarna är långt ifrån experter på allt detta och kan omöjligen veta vad som behövs eller bör prioriteras i varje enskilt fall. Eftersom det handlar om irreversibel och livslång behandling är det särskilt angeläget att den vård som ges är säker och evidensbaserad, och att ett vuxet, sansat samtal om vad den ska innebära kontinuerligt pågår.
Förödande konsekvenser
Vid utredning för till exempel ADHD ingår föräldraperspektivet som en viktig och självklar del. Så inte i transvården. Ibland med förödande konsekvenser, då de unga läst sig till "vad man ska säga" för att få diagnos.
Föräldrar som uttrycker tveksamhet utestängs inte bara från utredningen, utan också från möjlighet till stöd för egen del. Det har förekommit att föräldrar har blivit utestängda från informationsmöten för anhöriga, att studieförbund inte velat ställa lokaler till förfogande för stödgrupper och att RFSL har avvisat erbjudanden om att arrangera öppna respektfulla samtal. Vården har vid flera tillfällen, inför barnen, sagt åt föräldrarna att de måste hålla med för annars kan barnet komma att ta sitt liv.
Ända sedan starten 2018 har Genid utmålats som en "anti-trans-allians" av transrörelsen och deras allierade. Det har spridits lögner om att vi skulle vara en högerkristen rörelse och att vi är emot våra transbarn. Inget kunde vara mer fel. Vi är sedan starten politiskt och religiöst obundna och helt utan finansiering. Anklagelserna är i syfte att tysta oss.
Svartmåla oss
Vi har länge undrat varför transaktivister och deras allierade varit mer upptagna av att svartmåla vår förening och oss som föräldrar än att bemöta oss i sak.
Att ge röst åt vår oro har lett till att ett tiotal av våra medlemmar har blivit orosanmälda av både vården och skolan, då de inte direkt bekräftat sitt barns nya könsidentitet. Några har till och med fråntagits vårdnaden under en period. Detta var innan Socialstyrelsen ändrade sina riktlinjer, från att vård ”bör ges” till ”kan i undantagsfall ges” inom ramen för klinisk studie. Otaliga viktiga relationer till kärleksfulla föräldrar, syskon, släkt och vänner har tagit svår skada till följd av idén att alla som inte genast och utan förbehåll håller med är hatiska transfober som "förnekar transpersoners existens".
Därför är vi inte förvånade över att SVT-serien ”Transkriget”, som låter kritiska röster höras, av transrörelsen framställs som ”skräckpropaganda” och ”ohederlig”. Sådana argument brukar ju knappast framföras om man diskuterar till exempel biverkningarna med cellgifter mot cancer. Alla förstår att det finns för- och nackdelar med alla medicinska behandlingar, och man brukar inte utmåla en diskussion om nackdelarna som "hatisk".
Farhågor om kultursmitta, samsjuklighet och plötsligt uppkommen könsdysfori hos barn och unga vuxna behöver kunna belysas och diskuteras
Vi ser fram emot mer debatt om själva sakfrågorna, i stället för detta stämplande och smutskastande. Farhågor om kultursmitta, samsjuklighet och plötsligt uppkommen könsdysfori hos barn och unga vuxna behöver kunna belysas och diskuteras. Vi vet att människan är en social varelse. Vi vet att alla vi människor påverkas av vad andra säger och tycker, vad som presenteras som sanning, av behovet att höra till och bli accepterad. Varför skulle just detta sammanhang utgöra ett undantag?
Ansökningarna till transvården har ökat med flera tusen procent. Kort sagt beror den här ökningen på något, och inom forskningen finns hittills inga svar. Att det skulle handla om att steriliseringstvånget togs bort i Sverige 2013 räcker inte som förklaring eftersom det ser likadant ut i flera andra länder.
Jamsade med
Vi behöver se med öppna ögon på allt det vi ännu inte vet kring dessa frågor. Vad ska vi annars säga till våra barn om tio år när de ställer oss till svars för att vi inte sa något, för att vi bara jamsade med, för vår tystnad och vår feghet?
Vi kräver en säker evidensbaserad vård för våra barn, myndiga som omyndiga och ett vuxet sansat samtal om vad det ska innebära.
Jannika Häggström, språkrör för föreningen Genid