”Jag satt häromkvällen och tittade på den gamla filmen "Mitt liv som hund". Vid ett tillfälle sa Tomas von Brömsen till den lille pojken som spelas av Anton Glanzelius: ”Barnsla dig inte!” Verbet barnsla, det vill säga, 'uppträda på ett barnsligt sätt', har jag nog inte hört sedan min egen barndom här i Skepplanda. Uttrycket var mycket frekvent bland oss barn och ungdomar här i trakten fyra mil norr om Göteborg.”
Jag växte upp i Göteborg och även här användes uttrycket barnsla sig flitigt på 50- och 60-talet. När jag frågar jämnåriga göteborgare, blir den typiska reaktionen att de skrattar till och säger att de inte sagt eller hört uttrycket på 50 år.
Kan det vara så att ordet slutade användas för ett halvsekel sedan, och kan det vara så att det är begränsat till södra och västra Sverige?
För det första ska det sägas att ordet saknas såväl i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) som i Svensk ordbok.
Ordet är emellertid inte helt dött och begravet. Det finns i dag stora textsamlingar från sociala medier, och när jag letar i bloggtexter från de senaste åren, hittar jag en packe exempel i stil med: ”jag fortsätter barnsla mig lite”, ”man blir aldrig för gammal för att barnsla sig” och ”barnsla sig med bästisen”. Samtliga exempel är skrivna av och om vuxna.
Det finns inte heller något i materialet om antyder att det skulle vara vanligast i Västsverige utan exemplen kommer från landet i stort.
Det finns andra snarlika uttryck, till exempel löjla sig, larva sig och fåna sig. Dessa är vanligare. Lite statistik från bloggmaterialet: 9 barnsla sig, 25 löjla sig, 69 fåna sig och 142 larva sig. De här andra fraserna är uppenbarligen vanligare än barnsla sig i dagens språkbruk. De har dessutom alla fått plats i ordlistan och ordboken. Alla fyra uttrycken är verb som bildats till adjektiv: barnslig, löjlig, fånig och larvig. Man tar bort adjektivändelsen -ig och lägger till ett verbbildande a.
Efter denna utredning kan vi ställa frågan om barnsla sig borde vara med i ordlistan. Svaret är väl ”kanske” eller ¨ja, varför inte”. Det är kanske inte heller världens viktigaste fråga.
En annan fråga är förstås om och hur uttrycket finns i vårt eget mentala lexikon. För mig är ordet en självklar del av mitt ordförråd, samtidigt som jag uppenbarligen inte använder det. På samma sätt tycks det vara för andra jag talat med, liksom för den man som förde ordet på tal i sitt mejl.
Man undrar i sitt stilla sinne hur många andra ord och uttryck som ligger gömda i den del av ens ordförråd som inte längre kommer till användning. Att bli påmind om ordet barnsla sig är lite som att kika i en låda på vinden med gamla grejer som man omedelbart känner igen, men som man inte ägnat en tanke eller haft någon användning av på ett halvt sekel.
Uttrycket barnsla sig hör inte till de viktigaste och mest akuta språkfrågorna i dagens samhälle, men det är rätt kul att låta tankarna fara iväg till något som en gång var en självklar del av ens språkbruk.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska