På en av mina gamla arbetsplatser sammanfattade en kollega arbetsförhållandena så här: ingen är glad och alla mår dåligt. Det var sparkrav, hög belastning, ett stort antal anmälningar om sexuella trakasserier och folk som brände ut sig och grät på jobbet. När detta nådde ledningen tog de in på hotell för att konferera om saken. De kom ut därifrån med två lösningar: det köptes en hoverboard till kontoret och det gjordes en stor medarbetarundersökning vars resultat ingen fick ta del av.
Att de som hade makten över den arbetsplatsen inte lyssnade på medarbetarna ledde till massuppsägning. Jag tänker på det, nu när samma sak sker inom förlossningsvården.
Eftersom min gamla arbetsplats var en reklambyrå så blev konsekvenserna av massuppsägningen inte värre än att en kund fick vänta ett slag på en säljande kampanj. Konsekvenserna av det som händer nu, när barnmorskor, som har riktiga och viktiga jobb, inte blir lyssnade till av de som har makt över deras arbetsförhållanden, är svåra att ens formulera högt.
Livsviktig vård
Mitt första barn kom till världen efter en 40-timmarsförlossning och hade det inte funnits kompetent personal runt mig så hade hon inte överlevt. Jag fick aldrig upp henne på bröstet, så där som jag sett på film, utan när det arbetsveckolånga värkarbetet äntligen gav resultat fördes min nya bebis omedelbart iväg till ett angränsande rum där hennes liv kunde räddas. Själv låg jag kvar och lappades ihop med ett avancerat korsstygnsmönster som kom att få mitt underliv att uppfattas som en bit kassler när jag följande dag vågade känna efter. Vi stannade på sjukhuset en vecka.
Mitt andra barn plaskade ut som en snabb säl sju minuter efter att min svärfar sladdat in med mig till Östra sjukhusets förlossningsentré. Jag hann knappt få av mig byxorna och den här gången fick jag uppleva känslan av att få en nyfödd på bröstet samtidigt som jag presenterade mig för barnmorskorna vars namn jag inte riktigt uppfattat. Till skillnad från första gången sprack jag ingenting och vi kunde åka hem dagen därpå med en frisk unge i babyskyddet.
Som en manifestering av min 40-årskris fick jag i år ännu en bebis. Hans ankomst gjorde sig påmind med en tre veckor för tidig vattenavgång. Det var första gången jag var med om att vattnet gick och det var festligt att se hur otroligt mycket fostervatten som kom ut. Mindre festligt var att han låg i tvärläge och då medför vattenavgång fara för barnets liv. Jag ringde förlossningen på Östra, som bad mig ligga still och invänta ambulans och några timmar senare låg jag på ett operationsbord för ett akut, eller kanske heter det halvakut, kejsarsnitt.
Förlossningsvård är akutvård och det enda den födande personen kan räkna med är att hen inte själv kan kontrollera vad som kan komma att hända under förlossningen.
Jag har två poänger med de här anekdoterna: 1. barnmorskor har, till skillnad från de som till exempel jobbar med reklam, livsviktiga jobb. 2. det går inte att säga vad en förlossning är, för en förlossning kan vara precis hur som helst. Den kan ta jättelång tid eller vara blixtsnabb och innebära inga eller många komplikationer. Förlossningsvård är akutvård och det enda den födande personen kan räkna med är att hen inte själv kan kontrollera vad som kan komma att hända under förlossningen.
Därför är det livsviktigt – och det ordet kan jag efter min anekdotiska bevisföring säga igen utan att överdriva – att den som ska föda ett barn, med allt trauma det kan innebära, får omges av trygga barnmorskor som har de förutsättningar som krävs för att agera på den expertis de besitter när det gäller att ta kontroll över allt som kommer att ske och kan tänkas ske under den tid det tar för en människokropp att släppa ut en annan.
Upplevt ångesten
Barnmorskor har påtalat att förlossningsvården är i kris i många år utan att det skett någon förändring. De har jobbat vidare, blött igenom sina kläder för att de inte hinner gå på toaletten och byta mensskydd, upplevt ångesten över att behöva välja vem av flera födande i värkar som de ska hjälpa (och vem de ska välja bort). Detta har inte varit någon hemlighet, men de som har makten att påverka har valt att inte lyssna. Barnmorskeupproret som pågår nu visar att alla gränser har passerats för vad som går att stå ut med.
För hjälp fanns hela tiden runt mig. Jag inser nu vilken tur jag har haft.
Mina tre förlossningar har bara en sak gemensamt och det är att jag aldrig var rädd. Inte när jag tidigare i år väntade på ambulans och inte för elva år sedan, när min dotter behövde hjälp med att börja andas. För hjälp fanns hela tiden runt mig. Jag inser nu vilken tur jag har haft.
Om ansvariga politiker inte orkar ta in hela den, mycket rimliga, kravlista som formulerats av barnmorskor för att stanna kvar i yrket så hoppas jag att de åtminstone läser den sista, för mig hjärtskärande, punkten: ”ta oss på allvar”. Så kanske fler får samma tur som jag.
Maria Hellbjörn, journalist och kommunikationsstrateg
LÄS MER:Lyssna på barnmorskestudenterna – men bara med ett halvt öra
LÄS MER:Barnmorskestudenter i uppror – upprättar kravlista för att jobba