De frågor som kulturutövare – bibliotekarier, konstnärer och läsfrämjare – hanterar dagligen har varit i fokus i valrörelsen. Trots det har kulturen inte fått någon plats alls. Att språktesta tvååringar och ADHD-testa förortsbarn urskiljer, men löser ingenting. Ett dagligt umgänge med och delande av litteratur och språk, musik, dans och teater, av ömsesidiga berättelser grundade i erfarenheter från olika delar av världen förenar, skapar broar, självrespekt, lärande och tillhörighet i det trots allt fortfarande demokratiska samhälle som är vårt.
Trots att vi sällan får de ekonomiska resurser vårt arbete kräver arbetar vi hängivet vidare. Det gör vi för att vi ser resultatet av våra ansträngningar. Resultat som skulle kunna bli ännu bättre och nå fler med starkare stöd från politiken.
Enklaste vägen
I stället verkar årets valrörelse innesluten i en bubbla där man räddhågad väljer den enklaste vägen, att misstänkliggöra människor i stället för att möjliggöra förutsättningar som bidrar till utveckling. För kan man tro annat när ord som bildning, demokrati, orsak och analys helt saknas och har ersatts med kortsiktiga lösningar i stället för en ordentlig analys av orsakssammanhang?
Årets valrörelse är ett hån mot välutbildade lärare som vet att barn med svårigheter behöver extra resurser, ett hån mot bibliotekarier som vet att läsfrämjande är språkutvecklande och att biblioteken just därför behöver längre öppettider och mer personal. Mot författare, översättare och läsfrämjare som vet att läsarmöten tidigt ner i åldrarna ger goda språkkunskaper. Också ett hån mot alla de dansare, musiker, dramatiker och skådespelare som vet att barn inte orkar sitta stilla om de inte också får röra på sig, skapa och uttrycka sig. Helt enkelt ett hån mot alla de kulturutövare som vet att det egna skapandet också skapar stolthet över vem man är och vad man kan utföra.
I stället verkar årets valrörelse innesluten i en bubbla där man räddhågad väljer den enklaste vägen, att misstänkliggöra människor i stället för att möjliggöra förutsättningar som bidrar till utveckling.
Litteraturens kraft och kulturens möjligheter borde stå överst på agendan. Bibliotekens öppettider förlängas, lokaler för teater och musikutövande, språkkaféer, medborgarhus och fritidsgårdar byggas. Varför inte göra som i centrala Paris – kulturhuset Centquatre – öppna ett ställe dit alla som vill kan gå och till exempel öva dans?
Kultur är inget grädde på moset, det är fundamentet för vårt samspel, för vår identitet, för alla de stunder när vi lyssnar på varandra. En kulturfientlig valrörelse är en valrörelse som inte tycker om människor utan som väljer att se dem som hot. Där trygghet och ordning är huvudord får inte den plats vars liv är föränderligt öppet under utveckling eller oförutsägbart.
Grethe Rottböll, ordförande Sveriges Författarförbund
Helene Öberg, ordförande Svensk biblioteksförening
Alex Haridi, ordförande Dramatikerförbundet
Elisabet Reslegård, ordförande Läsrörelsen
Anna Troberg, förbundsordförande DIK