Tonen är raljant, nedlåtande och just ordet mansbebis är ett vedertaget begrepp. Inläggen inleds inte sällan med ”Min mansbebis…” eller innehåller formuleringar som ”Ni kan aldrig gissa vad min mansbebis har gjort nu” och liknande, skriver debattören.
Tonen är raljant, nedlåtande och just ordet mansbebis är ett vedertaget begrepp. Inläggen inleds inte sällan med ”Min mansbebis…” eller innehåller formuleringar som ”Ni kan aldrig gissa vad min mansbebis har gjort nu” och liknande, skriver debattören. Bild: Naina Helén Jåma/TT

Att tävla om vem som är bäst på att förlöjliga män är inte feminism

Ingen kan ha missat trenden på sociala medier där kvinnor klagar högljutt på sina mansbebisar och alla deras tillkortakommanden när det gäller städning, barn, matlagning och kärlekslivet. Det har blivit en sorts feministisk sport att tävla i vem som har sämst man och vem som kan såga honom hårdast. Men jag tror inte att man kommer åt problemet med ojämställdhet genom att håna dessa män som troligen är vilsna, oinformerade och fast i sin killbubbla där ”någon annan” alltid har gjort det tråkiga, skriver Anna Bergengren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

”Den här situationen måste många känna igen sig i: När jag har lämning på föris/skola är det självklart att jag går upp tidigt och hjälper barnen göra sig i ordning. När pappan ska lämna barnen kan han mycket väl bestämma sig för att gymma, sova länge eller lägga extra fokus på sig själv. Han räknar med att jag kommer förbereda allt och att han sen bara behöver skjutsa.”

Detta vittnesmål från livet som småbarnsförälder finns att läsa på det öppna Instagramkontot @mansbebisarofficial. Tillsammans med det låsta kontot @mansbebisar utgör forumet en kompakt klagomur över allt som är fel med män. Blandat med artiklar, undersökningar och memes delar kvinnor med sig av sina erfarenheter av lata, själviska och rätt och slätt odugliga män, så kallade mansbebisar. Bredden på dessa historier är enormt stor – det är allt ifrån bilder på kalsongerna som mansbebisen har slängt på golvet, till beklämmande narrativ om manliga partners som inte orkar ta sig upp ur arbetslöshet eller depression, eller till och med berättelser om uppslitande vårdnadstvister där pappan vägrar ta sitt ansvar. Det senare är självklart ingen rolig läsning, men med det sagt så ställer jag mig frågande till vad den första typen av berättelser fyller för funktion.

ANNONS

Vill ventilera

Jag är övertygad om att kvinnorna bakom berättelserna har försökt kommunicera med sina män, säkert både en, två och hundra gånger. Jag tror inte heller att det är så enkelt som att ”bara skilja sig”, vi vet att kvinnor fastnar i relationer med betydligt farligare män än de vars värsta brott är att slänga strumpor på golvet. Då återstår svaret att man vill ventilera, och läsa andras berättelser och få bekräftat att man inte är ensam. Fullt förståeligt!

Men ändå är det något med dessa klagomål som känns fel. Frågan ”Någon som känner igen sig?” upprepas i inlägg efter inlägg. En egentligen ganska onödig fråga därför att ja, uppenbarligen, eftersom det här kontot finns? Frågan om igenkänning blir en förevändning för att få skriva samma inlägg om och om igen. Tonen är raljant, nedlåtande och just ordet mansbebis är ett vedertaget begrepp. Inläggen inleds inte sällan med ”Min mansbebis…” eller innehåller formuleringar som ”Ni kan aldrig gissa vad min mansbebis har gjort nu” och liknande.

Att klaga på sin ojämställda man har blivit en typ av feminism

Kombinationen av det kärleksfulla ”min” och det hånfulla ”mansbebis” i samma mening ger en känsla av oärlighet, och att inläggen inte alls upplevs som skrivna för att ventilera med likasinnade – snarare ska de berätta något om författarna och deras egen feministiska agenda. Att klaga på sin ojämställda man har blivit en typ av feminism, vilket blir tydligt eftersom kontot kombinerar dessa inlägg med länkar, artiklar och undersökningar av till exempel det ojämställda heterosexuella samlaget, tips på hur man kan fira kvinnodagen och seriösa granskningar av domslut i våldtäktsmål.

ANNONS

Denna typ av berättelser återkommer på fler ställen i sociala medier, både på Instagram och på Twitter, där man skrattar åt pojkvännens dåliga julklapp eller ojar sig över pappans bristande förmåga att planera barnens måltider och aktiviteter i förtid.

Ännu märkligare är dock trenden att klaga på hur dåliga andras män är, ofta efter ett inlägg av en kvinna med texten ”Min man han kan” och en bild på mat, fika, en födelsedagspresent, en ny garagedörr eller något annat som vederbörandes man åstadkommit. Andra twittrare är inte sena med att göra sig löjliga över att ”Åke 62 år har stekt på lite Findus köttbullar och slafsat upp makaroner på en tallrik”, eller lagt fram ”en överstekt köttbit, bea på burk och påspommes”. ”Man undrar vad som äts resten av tiden, samt hur uppgifterna är fördelade i hushållet.” skriver en annan av dem. Syftet blir den motsatta som hos @mansbebisar, man gör sig löjlig över andras män, med undertonen att man själv har det bättre i sin egen relation eller inte lever ihop med någon mansbebis.

Produkt av sitt samhälle

Nu tror även jag att vissa av dessa män är regelrätta latmaskar eller rentav mansgrisar som anser att hushållsarbete och barnomsorg är helt och hållet kvinnans uppgift. Men jag tror att lika många av dem är en produkt av sitt samhälle. De är vilsna, oinformerade, tafatta eller fast i sin killbubbla där ”någon annan” alltid har gjort det tråkiga. Det är såklart inte upp till kvinnorna att lösa, men att reducera den personen till en ”mansbebis” tror jag är spiken i kistan för att någonsin lyckas kommunicera och lösa problemet i sin relation. Ens partner blir för alltid en schablon, en karikatyr av den oduglige mannen. Ett hopplöst fall med andra ord.

ANNONS

Men framför allt blir det en mycket märklig och kontraproduktiv form av feminism, när kvinnor tävlar i vem som har bäst eller sämst man. Den jämställda relationen blir en statussymbol som man gärna visar upp, medan den som har en ojämställd relation måste raljera om det på sociala medier för att visa att man minsann inte är ett aningslöst offer eller en dålig feminist. Valet av man eller pojkvän blir en del av ens feministiska gärning, och därmed kvinnans ansvar – trots att det var just motsatsen man från början ville uppnå.

Anna Bergengren, skribent

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS