Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
På en låst institution lär man sig hur man klarar sig på bästa sätt på en låst institution. Det är omöjligt att lära sig hantera frihet och beslutsfattande genom fångenskap och begränsning, skriver debattören. Bild: Claudio Bresciani/TT, Privat

Att låsa in våra ungdomar minskar inte brottsligheten

Från politikerhåll kommer uppmaningar om att socialtjänsten måste ta i med hårdhandskarna mot ungdomskriminaliteten. Samtidigt vet vi att vård på låst institution inte ger positiv effekt i längre perioder än tre månader i taget. Tvärtom kan längre placeringstider vara direkt negativa, skriver socialsekreteraren Filip Hallhagen.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Äntligen kommer socialtjänsten upp som ämne på den högsta politiska agendan och nu senast på partiledardebatten i SVT:s Agenda den 13 oktober. Har socialtjänsten förutsättningar att arbeta med ungdomar som riskerar att utveckla en kriminell livsstil? Nej, verkar vara det samstämmiga svaret från politikerna.

Mycket märkligt kan tyckas, eftersom detta är vad vi gör dagligen. Och mycket spännande hur socialtjänsten beskylls för att inte vara tillräckligt hård i nyporna inför den nya generationens ungdomsbrottslighet. Systemet är trots allt uppbyggt på ett sådant sätt att tvångsingripanden silas genom de politiska individutskotten och senare förvaltningsdomstolarna som fattar de slutgiltiga besluten.

Viktigt med individuella åtgärder

När det gäller den här gruppen ungdomar är det ett fåtal individer som särskiljs av att de har mycket hög status i sin egen värld men absolut ingen status i världen utanför. Vi vill inte ha generella åtgärder som påverkar alla ungdomar eller hela befolkningen i ett visst område. Att göra inskränkningar i allas integritet för att komma åt ett fåtal individer är fel väg att gå och det tenderar att skapa misstro och förakt mot myndigheter och samhället i stort.

Vi vet att vård på låst institution inte ger positiv effekt i längre perioder än tre månader i taget. Tvärtom kan längre placeringstider vara direkt negativa.

För att nå den här gruppen ungdomar behövs individuellt utformade stödinsatser. Som tur är så finns det forskning som vägleder oss i hur vi arbetar. Så vad säger forskningen? Vi vet att vård på låst institution inte ger positiv effekt i längre perioder än tre månader i taget. Tvärtom kan längre placeringstider vara direkt negativa. Det har att göra med de smittoeffekter som är överhängande i låsta miljöer och risken för institutionalisering som även den är hög för ungdomar.

Vad som däremot ger effekt är KBT-baserad behandling med fokus på kriminella tankemönster i kombination med social färdighetsträning i så öppna vårdformer som det bara är möjligt. Det beror på att man på det sättet ger ungdomen både kunskap om hur den skall förbättra sina sociala färdigheter och därmed sina sociala möjligheter men också ökad självkännedom.

Ett val mellan olika livsstilar

På en låst institution lär man sig hur man klarar sig på bästa sätt på en låst institution. Det är omöjligt att lära sig hantera frihet och beslutsfattande genom fångenskap och begränsning. Med det inte sagt att de låsta institutionerna inte har en viktig funktion att fylla, men den funktionen handlar om att bryta en negativ utveckling i ett akut skede.

Vi måste göra det mindre attraktivt att vara kriminell men också mer attraktivt att inte vara det

Så om vi redan arbetar såhär, varför finns det fortfarande ungdomar i kriminalitet? Vad vi gör, är att placera ungdomen vid ett bord, dukar upp bordet med någonting som lockar och uppmuntra hen att fylla gaffeln och föra den till munnen. Det är i grund och botten ett val mellan olika livsstilar – vi måste göra det mindre attraktivt att vara kriminell men också mer attraktivt att inte vara det. Det saknas metoder för att förändra en människas beteende mot hens egen vilja och jag tror inte heller att det är önskvärt för ett samhälle att stå för den typen av påverkan på individer, även om det skulle leda till obefintlig brottslighet.

Socialtjänsten har erfarenheten och kunskapen att arbeta med den här målgruppen och vad vi önskar är mer resurser till utredningsenheterna, som möjliggör för oss att behålla personal, en rimlig arbetsbelastning och medel att utveckla nya arbetsmetoder och insatser. Vad vi inte vill ha är mer toppstyrning, nya omorganiseringar eller inblandning från kriminalvården. Den bristande tilltron till socialsekreterarna har redan skapat en byråkratisering och detaljstyrning som i allra högsta grad försvårar och bidrar till att arbetet blir ointressant för mer erfarna socialsekreterare.

Behövs mer resurser

När det gäller utförarsidan av socialtjänsten, alltså det faktiska stöd som erbjuds har dessvärre ekonomiska neddragningar och politiska beslut gjort att det egna utbudet av stödinsatser ofta är mycket begränsat. I stället köper vi in både öppenvård och framförallt placeringar. Eftersom det finns ett överflöd av ungdomar att placera och ett fåtal boenden behöver vårdgivare inte anstränga sig för att bli ett attraktivt placeringsalternativ, tvärtom kan de välja vilka ungdomar de önskar ta emot.

Vi har dagligen bekymmer med att dessa ungdomar blir utskrivna från olika privata vårdgivare och det är klart, det saknas i nuläget helt incitament till varför man ska ta emot och ha kvar de ungdomar som har den problematiken. De är resurskrävande, helt enkelt, och så länge som man har ett inflöde av mer ”lätthanterliga” ungdomar så kommer detta inte att förändras.

Dessa ungdomar som kanske har allra störst behov av stabilitet och kontinuitet blir i dag flyttade runt mellan olika boenden för att till sist kvalificera in sig på en av statens låsta institutioner

Det finns endast ett fåtal boenden som tar emot och kan hantera ungdomar som är utåtagerande eller i riskzon för att utveckla en kriminell livsstil. Dessa ungdomar som kanske har allra störst behov av stabilitet och kontinuitet blir i dag flyttade runt mellan olika boenden för att till sist kvalificera in sig på en av statens låsta institutioner. Om man från politiskt håll var seriöst intresserade av att faktiskt göra förbättringar inom det sociala arbetet så kanske man skulle börja med att tala med oss yrkesaktiva för att därefter komma med förslag på förändringar.

Filip Hallhagen, 1:e socialsekreterare, barn och unga, Angered