En del tycker förstås att uttrycket är vulgärt och olämpligt. Jag vill i stället hävda att sammanhanget bör avgöra den saken. Jag har många gånger sagt (ropat) ôh när jag spelat fotboll och velat ha en passning. Jag kunde naturligtvis ha sagt: ”Min käre lagkamrat, skulle du vilja ha vänligheten att passa snett inåt bakåt till mig, där jag befinner mig i ett fritt läge framför mål och sannolikt skulle kunna lägga mål på en eventuell passning från dig.”
Båda alternativen finns tillgängliga i min språkliga kompetens. Under en match är det kortare uttrycket att föredra. Efter matchen måste man däremot uttrycka sig mer detaljerat. Uttrycket blir obegripligt när den konkreta situationen är borta.
Under 1800-talet formulerade några av landets språkvetare den så kallade ändamålsenlighetsprincipen: ”… bäst är den språkform som med nödig tydlighet förenar största möjliga enkelhet.” Det var naturligtvis inte ord som ôh de hade i tankarna, men enligt denna princip är ändå ett ôh exemplariskt.
Uttalsmässigt är ôh maximalt enkelt. I sammanhanget framgår betydelsen tydligt. Dessutom är det lätt att lära sig. Enkelt uttryckt: funktionen hos ôh är att påkalla uppmärksamhet. Mottagaren får sedan lista ut exakt vad som avses.
Ôh är en interjektion, ett utropsord, och interjektioner är ord som ensamma kan utgöra ett yttrande. Det stämmer bra in på ôh, en interjektion som påkallar uppmärksamhet alltså.
En annan fråga är om det är ett riktigt ord, eller ett godkänt ord. Det närmaste vi kommer ett facit för en sådan fråga är om ordet finns med i SAOL, Svenska Akademiens ordlista.
Ôh kom in i ordlistan 2006 men hade naturligtvis använts långt tidigare. Man kan fundera på varför det tog så lång tid för ordet att komma in i ordlistan. Vulgariteten kan ha spelat in, liksom att ordet inte använts litterärt. Det finns andra interjektioner, till exempel åh och ah, som har varit med i SAOL sedan första upplagan 1874. Ah och åh har till skillnad från ôh länge använts i skönlitteraturen.
Det finns en intressant webbplats: SAOLhist. Där man kan slå upp ord i tio upplagor av SAOL, från 1874 till 2015. Det är där jag hämtat de nämnda årtalen för införande i SAOL.
En annan sak är hur ordens funktion ska beskrivas. Ah kan bland annat uttrycka förtjusning. Åh kan uttrycka förvåning eller beundran. Båda beskrivningarna är vaga, och så måste det vara.
Svensk ordbok anger två funktioner hos öh, dels som ett tvekljud, dels som ett avståndstagande, och i båda fallen torde det vara ett uttal med lång vokal som avses. Det ovan beskrivna korta ôh som påkallar uppmärksamhet saknas i ordboken.
Men det är många andra interjektioner som saknas. I serietidningar hittar man diverse utrop som inte nämns i ordböckerna, och det är väl så det ska vara. Vi behöver inte slå upp Grrr! för att fatta att det uttrycker ilska eller missnöje.
Men ett ord är det likafullt, precis som ôh.
