Funktionshindrade och äldre är kraftigt överrepresenterade i dödsbrandsstatistiken och 90 procent av dödsbränderna inträffar i bostäder. Samtidigt vårdas allt fler i det egna hemmet, där brandskyddet bygger på att den boende själv kan sätta sig i säkerhet. Räddningstjänsten Storgöteborg, RSG, anser att politiska ambitioner avseende möjligheten till vård och omsorg i hemmet strider mot såväl lagar och regler som den nationella strategin – ”Att stärka brandskyddet genom stöd till enskilda”.
2009 dog 15 personer i Sverige vid tre olika bostadsbränder. Regeringen gav då Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, uppdraget att ta fram en nationell strategi. Visionen är att ingen i Sverige ska omkomma eller skadas allvarligt till följd av brand och det finns en stark koppling till de inledande bestämmelserna i Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, LSO; Att bland annat bereda människors liv och hälsa ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.
Tillgängliga utrymningsvägar
Sjukhus och äldreboenden är byggda så att personalen ska kunna hjälpa de som inte kan utrymma själva. I det egna hemmet däremot bygger brandskyddet på att den boende är självutrymmande. Vid brand eller rök i den egna lägenheten sker utrymning normalt via trapphuset. Om det brinner i en annan del av byggnaden och trapphuset eller lägenheten rökfylls, krävs tillgång till en alternativ utrymningsväg. Den utgörs ofta av räddningstjänstens stegutrustning som placeras vid fönster eller balkong. Den boende förväntas klättra ner, inte bli buren. Personer med nedsatt fysisk eller psykisk förmåga saknar dock denna möjlighet.
Av den nationella strategin framgår att människor ibland inte klarar agera och utrymma som önskat, trots att de har kunskap. Äldre, funktionsnedsatta och personer som vårdas i hemmet tillhör grupper som är särskilt utsatta för brand. ”Personer i åldersgruppen 80 år eller mera är kraftigt överrepresenterade i dödsbränder. Risken för denna grupp är 4,5 gånger högre i jämförelse med åldersgruppen 50–64. Åldersgruppen 65–79 har 1,5 gånger högre risk jämfört med gruppen 50–64.”
Då den demografiska prognosen visar på en ökning av andelen äldre i befolkningen finns det en uppenbar risk för att antalet bränder med allvarliga konsekvenser kommer att öka. År 2040 beräknas antalet invånare över 65 år ha ökat från dagens 1,6 miljoner till 2,5 miljoner. Samtidigt konstateras att sedan år 2000 har 23 000 platser i särskilda boendeformer försvunnit och antalet äldre som bor i ordinärt boende med hemtjänst ökat med knappt 20 000.
”Samhällets mål är att äldre personer och personer med vissa funktionsnedsättningar ska ha möjlighet att bo kvar i sin bostad så länge som möjligt.” (Trygghet och säkerhet 2017 som MSB skrivit tillsammans med Sveriges kommuner och landsting.)
”I de fall när individen inte har förmåga att skydda sig mot brand behöver samhället hjälpa till. Brandskyddet i bostaden behöver anpassas till individens behov. Ska samhället kunna möta behovet behövs politisk förankring och samarbete mellan förvaltningar i kommunen.” (MSB:s hemsida.)
I 5 Kap. av Räddningstjänstutredningen som släpptes i somras står följande:
”För det andra menar utredningen att den viktigaste uppgiften för den brandförebyggande verksamheten är att så långt möjligt förhindra de allvarligaste konsekvenserna av bränder. Det gäller särskilt att förhindra att människor avlider i bränder, eller skadas svårt i dessa.”
Skyldighet att förebygga bränder
Utredningens bedömning stämmer väl överens med LSO som anger att kommunen har en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga bränder och skador till följd av bränder så att människors liv och hälsa skyddas. Man behöver hjälpa de personer som själva inte kan ordna ett tillräckligt gott brandskydd. Det förutsätter dock att de insatser som kommunen erbjuder bygger på frivillighet. Det allmänna kan inte tvångsmässigt vidta en åtgärd i den enskildes bostad utan direkt lagstöd. Men även när en icke självutrymmande person är välvilligt inställd till åtgärder går det sällan att åstadkomma ett skäligt brandskydd.
Uppfyller inte kraven
I rapporten ”Rimligt brandskydd i olika boendemiljöer” förväntas MSB vägleda kommunerna. Man föreslår ett antal brandskyddshöjande åtgärder som tillsammans med befintligt brandskydd sammantaget ska ge ett rimligt brandskydd. Termen rimligt är enligt rapporten starkt förknippat med skäligt. Förvisso föreslås flera åtgärder som både minskar risken för uppkomst av brand och konsekvenserna av en brand. Däremot kan inte åtgärderna kompensera för avsaknaden av en alternativ utrymningsväg. Därigenom uppfylls inte kraven på ett likvärdigt och skäligt brandskydd enligt LSO.
För att lyckas i det förebyggande arbetet behöver Sveriges kommuner ges rätt förutsättningar. Det krävs samstämmighet avseende lagar, regler och ambitioner samt samhällsaktörer som samverkar i sin strävan mot de gemensamma mål som anges i den nationella strategin. RSG anser att detta saknas i dagsläget.
Hur resonerar våra politiker och beslutsfattare om skäligt brandskydd inte kan uppnås i det egna hemmet?
Marcus Örnroth
brandinspektör och gruppledare, Enheten för brandskydd och tillsyn, Räddningstjänsten Storgöteborg
Peter Johansson
enhetschef Enheten för brandskydd och tillsyn, Räddningstjänsten Storgöteborg