Öppna upp för nordisk TV i basutbudet

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

För fyra år sedan i dessa dagar chockades vi alla av terrordåden i Oslo och på Utøya, då ett 70-tal ungdomar brutalt dödades och ett regeringskvarter sprängdes i luften. Det föll sig naturligt att Sveriges Television i en av sina kanaler visade den norska televisionens, NRK:s, sändningar under ett helt dygn. Alla förstod – eller försökte förstå – vad som sades utan textremsor.

Händelsen visade, mitt i all tragik, hur nära vi står varandra i de nordiska länderna. Men den uppenbarade också hur svårt vi i vanliga fall har att följa vad som sker i våra nordiska grannländer inom till exempel politik, kultur, samhällsdebatt och vardagsliv.

ANNONS

Många hoppades att detta skulle bli signalen till en attitydförändring bland de svenska TV-distributörerna så att vi lättare skulle kunna ta emot grannländernas program. Men i dag kan vi konstatera att praktiskt taget ingenting hänt. De flesta svenskar saknar fortfarande tillgång till grannländernas tv-kanaler. Det beror dels på att flera TV–distributörer inte saluför några nordiska kanaler eller placerar dem i dyra tilläggsutbud, dels på att politikerna utformat ett regelverk som i praktiken utestänger alla som ser TV via vanlig antenn från nordiska grannlandskanaler. Däremot ryms i det digitala mark-TV-nätet ett stort antal internationella underhållningskanaler med bland annat sport, filmer och erotik. Det är alltså fritt fram för porrfilm, men stopp för nordisk TV i detta statligt ägda sändarnät!

Ta in på hotell

Det enklaste – och billigaste – sättet att se på norsk och dansk TV är faktiskt att bo på hotell. Alla de ledande hotellen i Göteborg har grannländernas huvudkanaler som en självklar service. Vill man se nordisk TV hemma är det omöjligt om man abonnerar på Viasat, Canal Digital eller Boxer. Däremot finns i bland annat Comhems kabel TV-utbud och Telias bredbandsnät plats för grannlands-TV, men för att komma åt paketen med nordiska kanaler måste man betala höga tilläggskostnader. Upphovsrättskostnaden är annars bara sex kronor och 90 öre per månad för två nordiska kanaler och åtta kronor och 60 öre för tre.

ANNONS

Den nordiska TV-frågan är en sorglig historia, alltsedan planerna på en nordisk TV-satellit – Nordsat – torpederades av dem som på 1970-talet inte ville ha mer TV. ”Skit är skit om än per satellit”, hette det. I stället fick vi TV från hela världen – utom från Norden, eftersom de svenska kabel-TV-distributörerna vägrade att ta med grannländernas program i sina utbud. I Danmark och Norge kunde man däremot se svensk TV. Det är en förklaring till att danskarna och norrmännen vet mycket mer om oss än vi om dem.

Mångårigt prat

Många politiker har under årens lopp pratat om nordisk TV, men få har gjort något konkret. Egentligen bara den nyligen bortgångne Lennart Bodström (ambassadör i Oslo 1989-1993) som i slutet av 1990-talet fick till stånd en utredning om grannlands-TV i kabelnät. Den föreslog att TV-distributörerna skulle åläggas att saluföra nordiska grannkanaler. Dock utan resultat. Många trodde sedan att det skulle lösa sig automatiskt, när TV-sändningarna digitaliserades och mångdubbelt fler kanaler rymdes i näten. En del mindre distributörer började också tillhandahålla nordiska kanaler styckevis eller via internet, men för de stora distributionsbolagen förblev Norden ointressant. Det var mer pengar att tjäna på ännu mer sport och underhållning.

Även i det digitala marknätet, som ägs av det statliga företaget Teracom och vars dotterbolag Boxer komponerar kanalutbudet (som fastställs av Myndigheten för radio och TV) lyser alltså de nordiska kanalerna med sin frånvaro. Den modell som politikerna valt för att reglera sändningstillstånd och kanalutbud har i realiteten blockerat möjligheten att integrera grannländernas allmän-TV, eftersom de kanaler som vill sända i detta nät själva måste ansöka om det. Det är knappast aktuellt för SVT:s motsvarigheter, DR (Danmarks Radio), NRK (Norsk Rikskringkasting) och YLE (Rundradion i Finland). Deras primära uppgift är, liksom SVT:s, att verka inom det egna landets gränser.

ANNONS

Ett undantag

Ett undantag finns, det gäller för TV Finland, en av YLE:s kanaler, som visas i Mälardalen men bara där. Det är en kvarleva efter en överenskommelse mellan statsministrarna Kalevi Sorsa och Olof Palme på 1980-talet. Sändningen är möjlig tack vare att en mellanhand, Sverigefinska Riksförbundet, står bakom ansökan. Det måste således till en bulvan för att kringgå det system som våra folkvalda skapat.

Det är besynnerligt att det ska vara så svårt, så dyrt och för många omöjligt att följa de närmaste grannländernas allmän-TV-kanaler hemma i den egna soffan. Förhoppningsvis finns någon politiker som är beredd att göra en insats för att åtminstone antenn-TV-tittarna i Västsverige ska få en möjlighet att se dagsaktuella nyheter, kulturprogram, debattprogram, och sport från Norge och Danmark. Utan att behöva ta in på hotell.

Lars-Åke Engblom

professor i medie- och kommunikationsvetenskap och aktiv i Föreningen Norden

ANNONS