Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Återhämtning är allt annat än vila

För att inte förlora oss i välbefinnande har vi uppfunnit nya förhållanden att stressa oss sönder och samman med. Klimatstress, socker- och kolhydratstress, fossilstress, köttstress och flygstress är bara några exempel. Detta ekorrhjul dränerar oss på energi. Vi behöver laddning för att kunna sortera bland alla de utmaningar som möter oss, men hur gör man det? skriver Peter Währborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under de senaste decennierna har rapporterna som beskriver hur stress förorsakar sjukskrivningar och utbrändhet avlöst varandra. Vi har lärt oss att frukta denne följeslagare i livet. Plötsligt kryllar det av olika slags experter som talar om för oss hur vi borde leva. Tage Danielssons uttryckte detta väl på sitt finurliga sätt, ”utan tvivel är vi inte kloka”. För att inte förlora oss i välbefinnande har vi uppfunnit nya, näst intill opåverkbara, förhållanden att stressa oss sönder och samman med. Klimatstress, socker- och kolhydratstress, fossilstress, köttstress och flygstress är bara några exempel. Det finns naturligtvis mycket rationella skäl till att oroa sig för alla dessa nya hot mot oss själva och som vi uppfinner i en aldrig sinande ström.

I Göteborg konkurrerar ovanstående områden, utan framgång, med trafikstressen. Jag vet inte hur många nya svordomar jag lärt mig under den senaste månaden av uppfinningsrika Göteborgare. Detta ekorrhjul dränerar oss på energi. Människan är inte ett outtömligt kraftverk. Vi behöver laddning för att fungera och kunna sortera bland alla de utmaningar som möter oss, men hur gör man det?

I Göteborg konkurrerar ovanstående områden, utan framgång, med trafikstressen. Jag vet inte hur många nya svordomar jag lärt mig under den senaste månaden av uppfinningsrika Göteborgare.

Återhämtning är allt annat än vila. Historien kan lära oss av alla de människor som överlevt alltifrån förintelsen till Vietnamkriget eller andra privata katastrofer. Vad gör de för återställa sig och till och med utvecklas genom att hämta fruktbar kunskap och erfarenhet från de hot och vedermödor de genomgått? Finns det något recept för att krångla sig ur det järngrepp katastrofen orsakat? Jag tror det. Omfattande erfarenhet och vetenskap stödjer denna uppfattning.

Vad är det då som kännetecknar dessa individer? För det första att de har ett realistiskt och långsiktigt mål. Utan mål ingen mening i livet.

För det andra beredskapen att övervinna den ansträngning som kantar vägen utan att skada andra. Ju mindre man skadar andra desto starkare blir den egna självbilden. För att klara detta måste man klara av att bemästra starka impulser och känslor. Med en riktning i livet tillsammans med en kompass som visar vägen övervinner det hägrande målet all den ansträngning som annars riskerar att leda till att man förblöder mentalt. Hur skulle det annars kunna finnas en Nelson Mandela, Moder Teresa eller så kallade maskrosbarn? Det är från överlevarna och de outtröttliga vi måste fråga oss hur de orkade.

Få platser lämpar sig så väl för återhämtning och reflektion som naturen. Naturen är biologins och därmed också vår (homo sapiens sapiens) moder där vi kan finna den trygga anknytning som stundom saknas oss. Den har funnits där sedan vi föddes och följt oss genom livet. Naturen skänker oss både sammanhang och historisk anknytning. Visst är det viktigt att förtäta våra städer, men risken är samtidigt att vi förlorar en del av vår mest basala anknytning i livet.

Det intressanta med naturen är också dess speciella egenskaper. Den är kravlös och erbjuder en slags fascination som inte kräver den slags ansträngning vi måste mobilisera på arbetsplatsen.

Det intressanta med naturen är också dess speciella egenskaper. Den är kravlös och erbjuder en slags fascination som inte kräver den slags ansträngning vi måste mobilisera på arbetsplatsen. Alla dessa former som naturen uppvisar kräver observans och engagemang, men av ett annat slag. Med fysikens hjälp kan man till och med visa att vissa återupprepningsmönster (så kallade fraktaler) främjar både lugn och avspänning. Ett cumulusmoln eller träd kan uppvisa sådana egenskaper, eller för den delen vågor eller en sprakande brasa i hemmets vrå. Naturen lämpar sig därför alldeles särskilt väl för att mobilisera den energi vi behöver för att bemästra vår tillvaro och finna vägar för att bättre möta vardagens påfrestningar.

Det var länge sedan vi skilde på kropp och själ. De två hänger samman och människan måste därför betraktas som en odelbar helhet. En trött kropp försämrar hjärnans funktion och en hjärna som är överbelastad tenderar att störa kroppens funktioner.

Vilken slags återhämtning man behöver efter längre tids belastning beror förstås på vad belastningen bestått i. Av den anledningen finns inga råd som gäller alla. Detsamma gäller för den som upplever stress i tillvaron – det är skillnad på kort- och långvarig stress. Kortvarig överbelastning kan kräva både vila och kravlöshet, men för den långvarigt överbelastade är nyttan med vila och kravlöshet kortvarig. Då handlar återhämtningen om att förändra det som låter sig förändras och att lära sig leva med det som inte låter sig förändras. För den långvarigt utsatte är återhämtning något mer än vila.

Trots de olikheter i orsaker och karaktär av den stress som drabbar oss mår vår hjärna allra bäst av någon form av ansträngning. Jag brukar kalla det vitalisering då vi utsätter oss för upplevelser av annat slag än dem som är förknippade med stressens orsaker. Det kan handla om att gå på konsert, vistas i naturen eller att göra saker man inte brukar göra.

Trots de olikheter i orsaker och karaktär av den stress som drabbar oss mår vår hjärna allra bäst av någon form av ansträngning

Fysisk aktivitet är dubbelbottnad. För några blir den en ny stressor i livet, medan andra tjänar mycket i både livskvalitet och förbättrad funktion. Viktigast av allt är ändå det mål i livet och den mening man skapar alldeles på egen hand för om ”man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram”, som Nalle Puh uttryckte saken.

Peter Währborg

MD PhD Prof em

Spec. kardiologi, invärtes medicin, smärtmedicin

Leg. psykolog och psykoterapeut