Hur kan vi befinna oss i ett politiskt läge där det anses mer förtroendeingivande att stå enad i energipolitik än att ta avstånd från uttalanden om återvandringståg eller att kvinnor i slöja är en “våldtäkt på Sverige”? De senaste veckorna har utspel från blåbruna partier som gemensamt framställer invandrare som samhällets största problem nog slagit rekord.
För oss är anledningen tydlig: det beror på strukturell rasism. Språktest för tvååringar, ADHD-screening av alla barn i utsatta områden, “REVA 2.0” och förnedringsstraff för barn så unga som nio år är inte förslag som uppstår i ett vakuum. Det sker i ett samhälle som redan delat upp människor i vita och icke-vita och som accepterar den falska premissen att vissa människor förtjänar orättvisa.
Står tysta
Sverigedemokraterna njuter, såklart. Jimmie Åkesson sa igår att muslimer har påverkat Sverige negativt och att invandrare själva har skapat segregationen. Övriga högerpartier står tysta. Normaliseringen av rasism har gått så långt att det är lättare att skylla bostadsbrist, skolsegregation, vårdköer, fler hatbrott och växande klyftor på invandrare än att förbättra livet för de som ges sämst förutsättningar.
Så länge ditt efternamn avgör om du kallas på arbetsintervju, din religion har betydelse om du får ett förstahandskontrakt och din hårfärg påverkar din lönenivå så hindras du av rasistiska strukturer. Det har pågått alldeles för länge, men samtidigt vet vi förvånansvärt lite om omfattningen. Sverige saknar nämligen statistik över befolkningens sammansättning, utöver ålder och kön.
På samma sätt som det finns patriarkala strukturer i Sverige, som bland annat gör att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män eller i värsta fall dödas av sin partner, så finns det rasistiska strukturer som gör att människor med utländsk bakgrund diskrimineras. Skillnaden är att vi inte har någon data över den diskriminering som drabbar afrosvenskar eller muslimer. Samtidigt som de blåbruna försöker vinna billiga poäng genom att sätta likhetstecken mellan etnicitet och kriminalitet vet vi alltså orimligt lite om de hot och brott som de med annan etnicitet än svensk utsätts för.
På samma sätt som det finns patriarkala strukturer i Sverige, som bland annat gör att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män eller i värsta fall dödas av sin partner, så finns det rasistiska strukturer som gör att människor med utländsk bakgrund diskrimineras
För rasism dödar. 2017 dog en man efter att ha drabbats av hjärnblödning. Istället för att ge vård så bedömde ambulanssjuksköterskan att mannen “spelade medvetslös” och att det handlade om en “kulturell svimning”. Rasism letar sig in i samhällskroppen och färgar vårt omdöme. Det leder till att en femtedel av Sveriges befolkning ges sämre livschanser än andra.
För att bekämpa den strukturella rasismen behövs mer än enskilda vittnesmål — det behövs pålitlig statistik. Därför borde Sverige införa jämlikhetsdata. Grön Ungdom vill, i linje med EU:s och FN:s rekommendationer, att Sverige breddar datainsamlingen till att inkludera fler aspekter av etnisk mångfald och samtidigt låter de tillfrågade svara anonymt och själva välja hur de vill identifiera sig. Då kan politiken hjälpa rasifierade som utsätts för brott, i stället för att anklaga människor för att själva vara orsaken till deras egna utsatthet.
Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom
Rebecka Forsberg, språkrör Grön Ungdom
Paula Savina, integrationspolitisk talesperson