Donald Trump kritiserades friskt under sin regeringstid för flera uttalanden mot domare och för sina försök att påverka rättskipningen, exempelvis i brottmålet mot sin rådgivare Roger Stone. Kritiken var berättigad. En grundpelare i den amerikanska författningen är maktdelningsläran. Historiskt sett har denna medfört en institutionell respekt för rättsväsendets självständighet och för kraven på due process, rättssäkra rättegångar som inte ska påverkas av politiska aktörer. Kränkningar av detta ideal har inte saknats, särskilt på delstatsnivå, men principen är icke desto mindre tydlig. Just därför betraktades Trumps frekventa tweets om domare och domstolar inte bara som olämpliga, utan även som ett avsteg från en sund konstitutionell tradition.
De som hoppades på att politikens inblandning i rättskipningen skulle upphöra efter Trumps valförlust måste idag besviket konstatera att så inte är fallet. Det förståeliga glädjeruset för utfallet i rättegången mot Derek Chauvin – polisen som enligt åtalet orsakade George Floyds död och blåste liv i Black Lives Matters protestvåg– bör nämligen inte få oss att förbise hur rättegången har genomförts. Även en hatad man är berättigad till en rättssäker rättegång. Det finns anledning att tro att Chauvin inte fick någon sådan.
Tveksamt att hålla rättegången i Minneapolis
En första kritik kan riktas mot själva rättsväsendet som valde att inte flytta rättegången från Minneapolis. Förvisso är Minneapolis brottsplatsen, men också en stad som under förra årets protester fick genomlida en massiv förstörelse. Demonstrationerna under Chauvin-rättegången gjorde jurymedlemmarna medvetna om att deras beslut kunde ha förödande konsekvenser för staden de bor i.
Jurister använder ibland ett gammalt latinskt uttryck för att beskriva den idealiska inställningen hos en domare eller, i detta fall, en jury: nec spe nec metu, utan varken hopp (om fördelar) eller fruktan (om repressalier). Det är svårt att föreställa sig att bilden av Minneapolis i lågor inte fanns i jurymedlemmarnas bakhuvuden.
Politiker hoppades på fällande dom
En andra och betydligt allvarligare kritik kan riktas mot det politiska etablissemanget. Denna gång är det inte Trump och republikanerna som bör hållas ansvariga, utan flera tunga demokrater.
Det mest iögonfallande exemplet har Maxine Waters bjudit på. Waters, som är kongressledamot sedan 1991, reste från Washington till Minneapolis för att delta i demonstrationerna under rättegångens slutskede. Väl där förklarade hon framför en tv-kamera att hon hoppades att Chauvin skulle fällas. I händelse av en friande dom menade Waters att demonstrationerna skulle fortsätta och att de skulle bli mer ”konfrontativa”, ett olycksbådande ord med tanke på förra årets protester. Hon tillade: ”We’ve got to make sure that they know that we mean business”. Vem är “they”? Jurymedlemmarna?
Det är knappast acceptabelt att en vald politiker underminerar domstolarnas legitimitet. För den som noggrant följt rättegången var dessutom inte utfallet uppenbart.
Rättens ordförande reagerade på Waters med att uttrycka en önskan: att valda politiker skulle avstå från kommentarer om rättegången ”särskilt om de är respektlösa mot rättsstaten, den dömande makten och vår roll”. Önskan är rimlig. Förvisso var jurymedlemmarna ”sequestered” dagen innan domen, vilket innebär att de bodde på hotell utan tillgång till elektronik och nyhetssändningar. Men även om vi utgår ifrån att bubblan runt juryn var lufttät, är Waters respektlöshet för grundläggande konstitutionella principer häpnadsväckande.
Frågetecken kring domstolarnas legitimitet
Lika olämpliga uttalanden kom från Minneapolis borgmästare Jacob Frey, som menade att ”oavsett juryns beslut finns det bara en sann verklighet: att George Floyd mördades av polisen”. Det är knappast acceptabelt att en vald politiker underminerar domstolarnas legitimitet. För den som noggrant följt rättegången var dessutom inte utfallet uppenbart, exempelvis vad gäller brottsrubriceringen.
Slutligen uttalade sig själva Joe Biden, USA:s sittande president, vars primära vallöfte var att bli en mer lämplig statschef än sin företrädare, och sade att han bad för ”det rätta utfallet i rättegången”. Att det ”rätta utfallet” var en fällande dom råder det ingen tvekan om. Man kan fråga sig vad som skulle ha hänt med domstolarnas legitimitet om juryn hade kommit fram till ett i Bidens ögon felaktigt beslut.
USA, med alla sina historiska brister, har varit en viktig kraft i västvärldens konstitutionella utveckling. Det är därför både oroväckande och sorgligt att landets ledning uttalar sig utan respekt för republikens rättsliga fundament.
Filippo Valguarnera, docent och universitetslektor i rättshistoria vid Stockholms universitet