Jag tänker ibland på mig själv som assimilerad in i märgen. Det är numera nästan bara när jag ser mitt eget efternamn, Sunde Kolmisoppi, som det slår mig att mina rötter sträcker sig från Bergen i väster till Suomenniemi i öster.
Det är klart att jag är svensk. Men lika klart är att jag i den nationella statistiken räknas som andragenerationsinvandrare och att den sverigefinska erfarenheten har varit en stor och viktig del av min uppväxt.
Inte minst som vemod, saknad och brist, eftersom min far aldrig lärde oss barn finska. Delvis för att han som resemontör tillbringade veckorna på byggen runt omkring i Sverige, där han i likhet med tusentals andra Sverigefinländare, ungrare, jugoslaver, turkar och assyrier byggde upp det moderna folkhemmet från grunden: svetsfog efter svetsfog.
Men mest berodde det på den vida spridda och av majoritetssamhällets förfäktade åsikten att det gick illa för barn som lärde sig fler än ett språk samtidigt.
Vi skulle alltså undvika finskan, så att det gick bra för oss i livet.
Från socialdemokratins sida sågs däremot flerspråkigheten under 70- och 80-talen som en viktig del av den svenska jämställdhetssträvan och hemspråksundervisningen var den stomme som skulle se till att alla erfarenheter fick plats i samhället.
Säga vad man vill om "Juttu" och "Språka på serbokroatiska", men de här barnprogrammen såg faktiskt till att vidga världen även för barn med enspråkig svensk bakgrund
Säga vad man vill om "Juttu" och "Språka på serbokroatiska", men de här barnprogrammen såg faktiskt till att vidga världen även för barn med enspråkig svensk bakgrund. De språk som talades i landet ingick därmed i en bredare föreställning om vad det innebar att vara svensk.
Mycket vatten har flutit under de raserade språkbroarna sedan dess, men än idag lever åtminstone en liten del av den inkluderande ideologin vidare, särskilt i den tvingande lagstiftning som rör nationella minoriteters rättigheter. Det allmänna har, som det heter, ett ”särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken”. Dessutom ska staten se till att nationella minoriteter ges möjlighet att behålla och utveckla sin kultur.
Det här är lagstiftning som regeringens utredare Lars Trägårdh med berått mod bryter mot i sitt arbete med att ta fram en svensk kulturkanon. När företrädare för de nationella minoriteterna bjöds in till rundabordssamtal i början av oktober gjorde han det tydligt att de ingenting hade att hämta hos honom, vilket framgår av DN:s granskning (21/10).
Att Trägårdh inte gör skillnad på ”samer och frimärkssamlare”, ”tornedalingar och bandyälskare” och att han inte tänker ge någon grupp en ”gräddfil”, kan man naturligtvis skratta åt, särskilt eftersom han ofta använder ett drastiskt bildspråk och strävar efter att få fram den där berömda glimten i ögat.
En ”anarkistisk” fritänkare fullständigt ointresserad av kanon i den konstnärliga bemärkelsen, trots att det väl var just en konstnärlig kanon som regeringen beställde?
Men skrattet fastnar i halsen. För faktum är att han, allt sedan historikern klev in på den minerade kanonscenen, har framställt sig själv som en ”anarkistisk” fritänkare fullständigt ointresserad av kanon i den konstnärliga bemärkelsen, trots att det väl var just en konstnärlig kanon som regeringen beställde?
Parallellt med sin långsamt växande utredning har han också gång på gång pratat om den jobbiga PK-vänstern i podden ”Kulturkanonaden” tillsammans med Navid Modiri.
Det här är på allvar.
Lars Trägårdh är inte bara en trickster med lustiga åsikter. Han har fått sitt uppdrag av Tidöregeringen och kulturminister Parisa Liljestrand, som ytterst ansvarar för att värna om de nationella minoriteternas rättigheter. Trägårdhs hållning i frågan har inte varit okänd. Till Liljestrand har han sagt att idén om nationella minoriteter är ”dum” och att han tänker ignorera lagen i sitt utredningsarbete.
Ifrågasättandet av de nationella minoriteternas ställning kommer till slut göra det lättare att bedriva en konservativ och marknadsanpassad politik.
Att Trägårdh trots detta har uppdraget ska inte ses som en gåta. Det är naturligtvis detta regeringen är ute efter. Ifrågasättandet av de nationella minoriteternas ställning kommer till slut göra det lättare att bedriva en konservativ och marknadsanpassad politik.
För en svensk kanon som ignorerar den del av svensk kultur som utgörs av judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar kommer så klart bara gynna de gruvföretag som vill exploatera mark på platser där ”ingen” historiskt sett har bott.
Och det finns säkert mycket pengar att spara om man avskaffar de besvärliga förvaltningsområdena för finskan i landet. Men den sortens manövrer kan bara genomföras om nationella och exkluderande riktlinjer upprättas för svenskheten.
Det verkar nästan som om det är just detta Trägårdh nu är i full gång med att sammanställa.
I framtiden ska vi äntligen kunna skilja ut vem som är svensk på riktigt och vem som bara utgör ett litet särintresse.
Jag har aldrig känt mig så finsk som just idag.
Läs mer i GP Kultur:
