Politiker och beslutsfattare - vi har ett problem. Det är som ett virrvarr av knutar som har trasslat ihop sig så till den milda grad att det inte längre går att veta var härvan börjar och var den tar slut.
Nyligen presenterade föräldranätverket Rätten till utbildning statistik över hur det går för våra barn med npf-problematik. Det har samkört SCB:s skolstatistik med Socialstyrelsens patientregister och resultaten är så nedslående att hälften vore nog. Här framgår svart på vitt att 34 procent av eleverna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får behörighet till yrkesgymnasium. Risken för självmordsförsök är mer än sex gånger så stor för personer med npf. I genomsnitt skiljer det 76 meritpoäng i slutbetyget mellan elever med npf och elever utan npf.
Politiker och beslutsfattare - det här är skamligt.
Samtidigt som vi ska vara en skola med kompensatoriskt uppdrag, en skola för alla, så offras alltså barn år efter år med berått mod och alla kort på bordet. Vi lärare vet ofta precis vilka ungar som kommer att få det svårt. Förtvivlade föräldrar lämnar sina barn till en institution som har alltför knappa resurser att ta emot dem.
Det är bråttom nu. Vi har inte tid för fler politiska gratisförslag om hårdare tag, akutskolor och tuffa repressalier. Vi behöver förstå att dessa ungar behöver stöttning tidigt och underifrån, innan allt är försent och plåster inte hjälper. Tänk om någon modig politiker kunde jobba för:
– Ett rimligt betygssystem utan skarp gräns för icke-godkänt. Det skulle öppna upp för fler elever att ta sig in på vissa utbildningar på gymnasiet.
– En gedigen elevhälsa som kan jobba förebyggande och fånga upp yrvädersungar redan när de börjar halka.
– En nedtoning av mätbarhethetsen som är en konstaterad orsak till psykisk ohälsa hos våra unga. Vi behöver inte ha betyg från årskurs sex, vi måste inte ha 13 tungt vägande nationella prov i slutet av årskurs nio. Vi behöver inte ha skolplattformar där varje moment i barnets dag ska utvärderas. Barn måste förstå att de går i skolan för att lära - inte för att bedömas.
Politiker och beslutsfattare - vi är ute på hal is. Vi har alltför många barn och unga som slås ut av skolan. Vi vet att om de inte passar in i skolans snäva mall minskar deras chanser drastiskt. Och lärarna i den nedskurna skolan har fullt upp med att göra allt och ingenting. Vi tvingas kompensera, tråckla och lappa förgäves till tiden tar slut och vägen har nått sin ände. Allt medan våra kära trasselsuddar faller en efter en och lämnas till sitt öde.
Jag skulle önska att vi slapp orda mer om detta, politiker och beslutsfattare. Det är så ovärdigt alltihop. Ja, det är precis vad det är. Ovärdigt.
Maria Wiman, lärare