Trädplantering i Göteborgs botaniska trädgård är normalt ingen stor sak. Häromveckan, när nittiotvåårige David Attenborough planterade en rar magnolia vars blommor blir purpurröda rakt igenom, var det emellertid trångt av besökare och fotografer. Den välkände Tv-producenten och författaren var förtjust i att det handlade om just en magnolia eftersom den hör till de allra äldsta blommande växterna. Huruvida David Attenboroughs träd hinner växa upp och blomma till Botaniskas hundraårsjubileum om fem år är dock osäkert. Magnolior tar god tid på sig.
Det känns som om David Attenborough alltid funnits. Och i någon mening är det så, för hans första tv-serier för BBC sändes i Storbritannien redan långt före televisionens ankomst till vårt land. I boken Adventures of a young naturalist från mitten av femtiotalet berättar David Attenborough hur han, efter biologistudier i Cambridge, fick uppgiften att för BBC dokumentera insamling av vilda djur.
LÄS MER:Här planterar den brittiska tv-stjärnan en magnolia i Botaniska
Serien, för övrigt en av televisionens första utanför studiomiljö, fick namnet Zoo quest och skildrade hur djur runt om i världen infångades och skeppades hem för beskådan i Londons zoologiska trädgård. Idag framstår förfarandet som otänkbart; en tidstypisk häxbrygd av förlegad natursyn och kolonialtänkande. För David Attenborough blev emellertid Zoo quest inkörsporten till ett arbete med naturfilm och naturdokumentärer som mer än sextio år senare fortsätter i oförminskad takt. Hans nästa stora tv-serie, Dynasty, visas i vinter och bygger på närstudier av några djurfamiljer som filmarna följt dagligen under arton månader.
Det internationella genombrottet kom 1979 med serien Life on earth, som han själv skrev och agerade i. Entusiastiskt kombinerade han underhållning med undervisning. Med växande intresse blev såväl David Attenborough som BBC:s naturvetenskapliga avdelning i Bristol allt djärvare. Och med stigande inkomster och medfinansiering, inte minst från USA, följde den ena serien efter den andra i vilka David Attenborough agerar som ett slags pedagogikens actionhjälte: i luftballong eller ubåt, djupt inne i grottor, uppe i regnskogens trädkronor, bland brunstiga sjöelefanter, vadande i gyttja upp till midjan i träsk med kreatur vi helst inte vill tänka på – och så vidare.
Efter att David Attenborough lagt ifrån sig spaden, träffas vi för ett samtal om naturfilm och naturskyddsarbete. Han har inte slagit ned på takten. Just nu arbetar han med ett tjugotal entimmesprogram och tre längre serier. Men, infogar jag, har vi inte sett allt nu?
– Nej, så är det inte. Självfallet inte. Vi upptäckter ständigt nya fenomen i naturen och centralt i sammanhanget är förstås kamerateknikens ständiga utveckling som tillåter oss att se och utforska saker som var helt otänkbara för, säg, tio år sedan. Nej, färdiga kommer vi aldrig bli.
LÄS MER: David Attenborough tar emot hederspris i Göteborg
Under årens lopp har många scener i Attenboroughs naturdokumentärer blivit klassiska. En är från serien om kräldjuren, Life in cold blood, där Attenborough satt bredvid Lonesome George, en Pintasködpadda på Galapagosöarna. Lonsesome George var sannerligen ensam – ensammast i världen – eftersom han var den siste av sin art, alla andra hade dukat under på grund av jakt och skogsskövling.
Attenborough som alltid föredrar sakligt berättande framför trosviss förkunnelse var tagen inför Lonesome Georges tragiska öde. Men annars har Attenborough tassat försiktigt i frågan om människans framfart och påverkan på naturen. Under det senaste dryga decenniet har han dock blivit mer frispråkig i sin strävan att rädda hotade arter och miljöer.
När började du på allvar förstå vidden av människans framfart?
– Den insikten fick jag i början av femtiotalet när nénén (en gås på Hawaii) stod vid randen till utrotning på grund av oss människor. Då insåg jag att en art faktiskt kan komma att utrotas under mitt eget liv. Det var skrämmande. Men nénén räddades tack vare kraftfulla insatser så historien har två sidor, den visar också att vi kan göra bra, positiva saker. Och det är viktigt.
Avståndet från Zoo quest till Dynasty är betydande och handlar inte bara om filmteknikens rasande utveckling, utan även om hur synen på naturen förändrats. Från rafflande äventyr till en uppfattning om djuren som subjekt i sina egna liv har resan gått – och hur framtiden ser ut i en värld där naturen alltmer blivit en lekplats och djuren sentimentaliseras är inte lätt att sia om.
En av poängerna med David Attenboroughs naturdokumentärer är att de ständigt kunnat presentera nya fakta. Bortsett från redan insatta biologer var det få som förstod hur en bäverhydda, en regnskog eller ett korallrev egentligen fungerade. Eller för den delen hur växter strider om livsutrymme och hur evolutionen av ryggradslösa djur ser ut. Men serierna har också väckt kritik, som går ut på att alla fantastiska och folktomma vyer – ofta filmade i slow motion – förmedlar en bild av naturen som känns främmande och inte tydligt visar hoten.
LÄS MER:Så blev naturen en lekplats
Det förändrades med serien State of planet från år 2000 där David Attenborough på allvar diskuterade konsekvenserna av vår dominans över allt annat liv på jorden. Klimatförändringarna är idag en realitet och den utrotningsvåg vi står inför har inte haft någon motsvarighet på sextiofem miljoner år, då dinosaurierna försvann. Den centrala frågan i State of the planet handlade om vad för slags värld kommande generationer får ta över. Blir det en värld bestående av något mer än motorvägar, megastäder och oändliga produktionsytor? Och kommer djurlivet att innehålla andra arter än gråsparvar, katter och råttor?
Slutsatsen i serien, vilken väsentligen byggde på samtal med en lång forskarparad, var en uppmaning om en genomgripande förändring inom politiken och ekonomin liksom vårt sätt att leva.
I State of the planet anslöt du dig till tankar om att vi har ett etiskt ansvar för naturen, hur menar du?
– Till att börja med måste vi komma ihåg att vi inte är de enda levande varelserna på jorden. Många var här långt före oss! Med vilken rätt utrotar vi dem? Tanken är filosofisk och handlar inte om något som går att mäta eller vars nytta kan kalkyleras. Det finns helt enkelt något grundläggande i vår relation till naturen som inte ger oss rätten att utrota andra arter bara för att vi kan. Vi är inte ensamma här på jorden!
Etiska aspekter antyds emellanåt i David Attenboroughs program, men de står aldrig i centrum. Kunskapsförmedling och tankeväckande historier är det väsentliga. Dessa historier, exempelvis om schimpansers kollektiva jakt på mindre apor i serien Life of the mammals, kan vara problematiska och chockerande för somliga.
Från kreationistiskt håll har Attenborough fått kritik för att han konsekvent undviker att, enligt kritikerna, ge tillbörligt erkännande åt den allsmäktiges oändliga godhet. Numera ger David Attenborough samma svar varje gång ämnet kommer på tal:
– Jag svarar att de borde tänka lite mindre på solrosor, vackra orkidéer och granna kolibrier och istället betänka en liten pojke i Västafrika som håller på att bli blind på grund av att en mask äter sig genom hans ögon. Om en god gud eller intelligent designer skapat orkidéerna och allt annat vackert torde han ha skapat den där masken också. Vilket tål att tänka på.
LÄS MER:Botanik som saklighetens poesi
Exemplet med parasitsjukdomen flodblindhet har främst debatterats i religiösa sammanhang i vilka Attenborough inte deltar. Däremot är överbefolkning ett återkommande ämne. Sedan Attenborough inledde sin verksamhet har jordens befolkning tredubblats vilket resulterat i att åtskilliga av världens mer betydelsefulla naturområden förvandlats till megastäder och kalhyggen, oändliga oljepalmsodlingar och fisktomma hav. I likhet med filosofen Arne Næss har David Attenborough därför ofta återkommit till befolkningsfrågan som den avgjort viktigaste utmaningen.
Att överbefolkningen har förödande konsekvenser råder det inget tvivel om, men handlar inte problemet mer om rättvisa och en jämnare fördelning av jordens resurser?
– Det är utan tvekan en oerhört komplicerad fråga. Att ha barn är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna och vem kan säga till mig att jag inte får skaffa några. Givetvis är det problematiskt om någon som har väldigt mycket säger åt de som har ytterst lite att de inte får skaffa så många barn. Om vi hade sagt det skulle ingen fästa någon mening vid det.
Så vad bör ske?
– Den enda hopp jag idag kan se är om kvinnorna får bestämma mer över sina egna kroppar. I de områden där kvinnor har de politiska och medicinska möjligheterna att göra det går befolkningsökningen ner och det gäller över hela världen. Det är således ett mycket gott skäl till varför vi på en universell nivå bör stödja idén om kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter.
David Attenborough
– Föddes 1926 i England
– Brodern Richard var känd skådespelare och filmskapare. Han dog 2014.
– Inledde sin Tv-karriär på BBC 1952 där han bland annat arbetat som programchef. Han var ansvarig för införandet av färg-TV och en andra Tv-kanal.
– Ställd inför erbjudandet om att bli högsta chef på BBC tackade han nej för att istället arbeta heltid med naturdokumentärer.
– Serien Zoo quest gick i fyrtiotvå avsnitt mellan 1954 och 1963
– Med Life on earth i tretton delar från 1979 inleddes en ny era inom naturfilmen och genomslaget blev globalt. David Attenborough både skrev och presenterade serien, liksom dess efterföljare: The living planet (1984), The trials of life (1990), Life in the freezer (1993), The private life of plants (1995), The life of birds (1998), The life of mammals (2002), Life in the undergrowth (2005), Life in cold blood (2008) och First life (2010)
– Berättare i serierna Planet earth och Blue planet.
– Nästa serie som David Attenborough skrivit och presenterar är Dynasty (2018).
