Det finns så många sanningar någon bara hjärnfjärtat ut i stunden. Tomma fraser som knappt hör hemma på bonader i köket på ett ruttet torp, än mindre i dagligt tal och tanke. “Morgonstund har guld i mund”, “tittar du för mycket på TV får du fyrkantiga ögon” och “Cristopher Nolan revolutionerade superhjältegenren”. Ändå har de blivit permanenta delar av vårt gemensamma tankegods.
Den av dessa sanningar som irriterar mig mest, dels för att den är så vanlig förekommande och dels för att den är så oerhört falsk, är att “svensken är så rädd för att tänka på döden.” Du måste skämta. Svensken tänker ju knappt på något annat än döden.
Man kan ana en slags allmän ångest över det moderna livet i andemeningen. Att vi borde gå tillbaka till naturen, oklart varför och hur. Att vi borde skämmas för att vi glömt bort hur man kärnar smör eller tvättar kläder med stenar i en bäck. Pilla inte på mobilen. Det kan inte vara nyttigt att titta så mycket på tv. Bygg en barkbåt istället. Tänk på döden.
Men bara för att våra släktingar inte ligger och långsamt tynar bort i kökssoffor numera betyder inte det att vi slutat tänka på döden. Att vi internationellt ses som blonda, friska och glada är ett osannolikt PR-mirakel. Den egentliga sanningen är att vi är ett dystert folk i ett dystert land. Vi lever åtta månader i grå permahöst avbruten av en blåsig och regnig sommar.
Vi blir tokiga av livsglädje så fort en strimma av blå himmel glimrar till i molntäcket för att vi annars hela tiden tänker på döden. Vi börjar sitta på uteserveringar innan snön smält eftersom vi tänker på döden. Vi dricker oss redlösa vid varje givet tillfälle eftersom vi tänker på döden.
Vi välter bildäck och lyfter på stockar och gör armhävningar och betalar dessutom dyrt för det eftersom vi tänker på döden. Vi fotar våra brunbrända ben på däcket på en båt och lägger ut på Facebook och beskriver hur magiskt vi har det och hur fantastiskt livet är för att vi tänker på döden.
Vi målar tavlor och skriver böcker för att vi tänker på döden. Vi köper hemelektronik för att det där knappt förnimbara pyset när man klipper upp en vakuumförpackning gör oss så lyckliga för att det får oss att för en stund inte tänka på döden. Vi bingetittar på TV-serier om seriemördare för vi är så fruktansvärt fascinerade av döden.
När guldet blev till sand, en låt som handlar om att lida fruktansvärda kval jättelänge och sedan dö av förgiftning låg på Svensktoppen i 110 veckor. Den en enda respiten från vår livslånga hypokondri är när vi dör för vi fått cancer på riktigt.
Kanske de enda gångerna vi inte tänker på vår egen död är när vi tänker på andras död. Våra släktingars. Våra vänners. Våra barns. Och du har ändå mage att säga till mig att svensken är rädd för att tänka på döden? Svensken är besatt av döden!
Så för en enda gångs skull. Tänk inte på döden.
