Vad är det du tycker om så mycket med vismusik?
– Oj, jag har hållit på så länge med det här med visor så att det är nästan allt för mig. Det är något med det här att man kan känna historiens vingslag i verk som folk som Bellman gjort. De upphör aldrig att betyda något och de moderna visorna blir som en förlängning av dem. Jag själv skriver ju inte nya låtar utan tonsätter gamla. Jag dras mot det jag tycker om lite beroende på humöret. Det kan vara olika versmått och gärna med humor men också vackra saker.
Har du några favoriter?
– Mina största influenser är nog Evert Taube, Cornelis och Bellman. Moderna influenser har jag nog inga som jag kan komma på. Det jag tycker om med Taube är att han är så folklig, liksom kunnig, påläst och skrev sin egen myt på något vis. Självfallet till hans egen fördel.
Hur mår den svenska visscenen?
– Den är ju ganska begränsad. Det är därför vi startar saker som Club Bellman. Vi vill ha en scen för den här typen av musik, för det finns ett sug efter det. Visan lever, den finns i folksjälen men är svår att marknadsföra. Risken är att man satsar på kvantitet i stället för kvalitet. Ta Allsång på Skansen, även om de kanske inte spelar så mycket vismusik. Musiken tappar ju i de miljöerna. Berättelsen försvinner. Det blir bäst i litet format med en liten scen och en gitarr.
Gillar du annat än vismusik?
– Klart jag gör. Visa intresserar väl mig mest men jag gillar också klassisk musik och ibland kommer popmusik som har något. På senare tid har det däremot blivit mer att jag vill uppleva musik live. Jag lyssnar inte riktigt på skivor längre.
Har visor egenskaper som annan typ av musik inte har?
– Historieberättandet. Att det finns en röd tråd som löper genom hela musiken och säger något. Och att det är väldigt folkligt. Folkligt som i att det är tillgängligt. Som i att visan ofta framförs på dialekt. Den handlar om ställen du känner igen och om saker som du själv kan relatera till.
Mer info om Club Bellman: http://www.clubbellman.n.nu/
