”Jag frågar igen, ej med ironisk underton: Vad är Moderaternas golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?”
Det är Dagens Nyheters ledarskribent Arvid Åhlund som undrar på twitter. Förstår inte Ulf Kristersson att han leder sitt parti mot avgrunden? En ny opinionsmätning ger Moderaterna 15 procent av väljarnas stöd. Samma undersökning placerar Sverigedemokraterna på hisnande 24 procent. När ska Moderaterna fatta om inte nu?
I den tidning Åhlund skriver i tipsar den osignerade ledaren om det som Moderaternas systerparti i Danmark gjort, de har satt sig i regering med Socialdemokraterna.
Tomas Ramberg är Dagens Nyheters politiska kommentator. Han har ingen ideologisk beteckning, men ”pålitligt regeringsfientlig” hade passat bra på honom för närvarande. Han skriver att opinionssiffror av det här slaget brukar få Moderatledare att avgå. Minns Bo Lundgren, minns Anna Kinberg Batra.
Ramberg skriver, med låtsad oro, om hur prekärt läget är. Moderaterna har öppnat spjället till SD, väljarna strömmar dit, och nu vet Kristersson inte hur ska han stänga igen luckan. Kostnaden för makten kan bli ofattbart hög.
Lätt omtöcknad lägger man ifrån sig tidningen. Det är som att verkligheten inte existerar för dessa skribenter, väljarnas åsikter existerar inte. SD existerar knappt heller, eller borde i alla fall inte existera. Om Moderaterna bara hade valt rätt ämnen att prata om och sökt sig mot mitten i stället.
Men ska vi titta bara lite, lite på verkligheten? Vad har hänt sedan novembermätningen? Till exempel har Åkesson hållit ett tal, där han attackerat islamismen i Sverige och krävt drastiska åtgärder för att krympa fundamentalisternas utrymme att leva och verka här. De röd-grön-svart-vita demonstrationerna har fortsatt bölja fram på gator och torg med sina anti-israeliska slagord, ibland öppet antisemitiska. Samtidigt har hatbrotten mot judar ökat, och alltfler pratar öppet om sin rädsla.
Om den verkligheten har fått några hundratusen väljare att tycka att SD är ett bättre alternativ än M – är lösningen verkligen då att försöka samarbeta med Magdalena Andersson? Hur ger det M sina väljare åter? Hjälper det verkligen då, som Ramberg råder, att försöka styra debatten mot skatter och tillväxt? Väljarna ser ju vad de ser och känner vad de känner – även om finansministern skickas fram i tv-rutan lite oftare.
Sen kan vi, bara som allra hastigast, ta en titt på den danska verkligheten: Venstre, som för bara några år sedan hade valresultat på över 20 procent, ligger nu och guppar runt 10, 11 procent. Venstre, det liberalkonservativa parti som varit det största borgerliga partiet i flera decennier, sitter sedan förra valet i en S-ledd regering. Det gör även den förre statsministern Lars Løkke Rasmussens nybildade mittenparti Moderaterne.
”Vad är Venstres golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?” hade man kunnat fråga Venstre, helt oironiskt förstås.
Väljarnas fascination för Løkkes uppstickarparti har förresten också falnat betänkligt. Liksom förtroendet för Mette Frederiksens eget parti. För närvarande samlar majoritetsregeringen 38 procent av sympatierna.
Mycket kan hända innan nästa val, i Danmark liksom i Sverige, Men om man tycker att opinionsläget bör vara vägledande, som DN gör i artikel efter artikel, är det danska exemplet ingenting att ta efter. Det kanske är det rätta att göra, men någon säker väg till väljarframgång är det sannerligen inte.
Man skulle kunna ställa analysen alldeles på huvudet och faktiskt få en rimligare slutsats: SD är ett parti vars åsikter attraherar en växande andel väljare. Var taket är, vet vi ännu inte. Men partiets popularitet är ett faktum för övriga partier att förhålla sig till, alldeles extra påtagligt för den traditionella högern.
I de flesta europeiska länder är borgerligheten trängd av högerpopulisterna. Frågan är hur man manövrerar i det läget. Med tanke på på växande fientligheten mellan S och SD har den svenska regeringen rätt stort utrymme. SD kan inte välta regeringen och stödja en rödgrön regering med Andersson som statsminister, det förstår alla. Och det är ett faktum som regeringen faktiskt skulle kunna utnyttja mer, inte minst inom den ekonomiska politiken.
Opinionssiffror är inte allt, frågan är om man lyckas greppa rodret och styra skutan, trots att det finns många andra ivriga kaptener.
