Jag har skrivit det förr. Känslan när man har fått vara med om något som i framtiden kommer uppfattas som historiskt. Minnesbilderna. Förhoppningarna. Förväntningarna. Vi var med om en sådan händelse denna allsvenska premiär 1 april 2017, matchen då Pontus Dahlberg presenterade sig, då en 18-åring från Älvängen klev in på samma scen bara Andreas Isaksson tidigare uppträtt på.
Enhandsskopan på Pawel Cibickis nick från nära håll i första halvlek, räddningen i samma hörn från samma spelare en stund tidigare, tillslaget vid insparkarna, det höga utgångsläget, det modiga luftspelet.
Det var en sådan dag. Dagen då Pontus Dahlberg, utsedd till IFK Göteborgs ”enda säljbara talang”, presenterade sig för det all-svenska folket, på bästa sändningstid, i vårljum aprilluft, inför 32 000 åskådare och mot guldfavoriten från Malmö.
Det har med visst fog spekulerats i om Dahlberg var redo, om han skulle klara av att ställa sig i vägen för allsvenska anfallare och fylla hålet efter 2015 års bästa allsvenska målvakt (John Alvbåge). Man får aldrig hela svar efter bara en match, men vi bjöds tillräckligt många tecken på att Pontus Dahlberg inte bara ingår i en kommande U21-EM-trupp, utan även räcker långt på allsvensk nivå.
Jag satt en rad framför Peter Wettergren på pressläktaren och misstänker att den assisterande förbundskaptenen berättar för både Håkan Ericson och Janne Andersson om vilken talang som presenterade sig denna eftermiddag, då allsvenskan fick sin bästa start på 90 år, då IFK Göteborg och Malmö FF delade på poängen och publiken fick den fest den förtjänade.
Framtidens IFK Göteborg är redan här. Och de nya spelarna tillför. Mix Diskerud bjöd på några utanför-straffområdet-delikatesser, spred lugn och stabilitet, Henrik Björdal är en jäkel på att löpa med bollen vid fötterna långa sträckor och vågar utmana. Det är det inte alla yttrar som gör. Jag bedömer Jakob Ankersen är ersatt.
Båda målen gjordes på fast situation. IFK:s ledningsmål av Mikael Boman på Mads Albaeks hörna gav en enorm energi till laget, som dock avtog halvvägs in första halvlek. Efter paus var Blåvitt det bättre laget och närmast segern.
Publiken ville ha mer. Stod upp i slutet. Manade på sitt lag. Och skanderade efteråt ”kämpa för SM-guld”. Och varför inte? Det här var ett nytt IFK, ett löpande IFK, ett IFK med ett fungerande anfallsspel och ett IFK som i princip inte släppte till en enda målchans i spelet på 90 minuter. Samtidigt var MFF skickligare under den del de var bäst.
För övrigt har jag inte sett så här många blåvita halsdukar sett sedan sedan … guldmatchen mot Trelleborg 2007?
Att döma av hastigheten Alexander Faltsetas dundrade in med sin bil på parkeringen vid Gothia Park Academy på lördagsmorgonen är han redo för spel mot AIK.
Plus: ”Sveriges bästa målvakt”, skanderade IFK-klacken när Pontus Dahlberg mötte fansens kärlek efter matchen. Inte än. Men rätt snart, skulle jag gissa.
Minus: Tobias Sana buades ut under matchen. När han byttes ut slog han sönder avbytarbåset. Det är inte lätt att vara fotbollsspelare alltid.
