Titeln på Backa Teaters barnföreställning är både banal och fascinerande. Ja, alla människor heter något. Men namn väcker frågor. Ta mitt – Sven: vem heter så? Hur lever en sån? Om det var ditt namn, hur skulle det kännas?
Malin Holgersson har skapat en läcker och lekfull uppsättning för fem skådespelare enligt Backametoden, det vill säga hennes manus baseras på intervjumaterial. Ett 60-tal barns berättelser har förvandlats till normkritisk grundforskning om namn och identitet, fast på barns vis. Frågor kastas ut, intryck hämtas in, fördomar vädras bort. För namn är ju inte neutrala, vi sorteras och bedöms efter vad vi heter. Och alla gillar inte sina namn.
Nemanja Stojanovic kallas för Ulf. Han hatar det, namnet liksom kliar på kroppen. Kunde han inte få byta med Gunilla Johansson, hon som trivs så bra med sitt Ylva? Ibrahim Faal smakar lustfyllt på olika namn: Köttbulle, Janne Kalsong – men hellre Ingenting, det låter bra! Fast inte så praktiskt, fyller någon i, om du trillar i vattnet och vi måste kalla på hjälp. Namn både väger och betyder olika.
På mjuka kuddar sitter publiken i ett vackert fyrkantigt tält med tak och väggar i böljande vitt. Ensemblen är fin på närkontakten, barnen får tid att tänka och vara med.
En scen blir till en drömsk koreografi om vargar, på temat Ulf och Ylva, men det är i sin avskalade närvaro som Namn: utmärker sig. Under ytan, där Shakespeare grävde: Vad är ett namn? Den som vi kallar ros skulle ju dofta lika underbart vad det än hette.
Efteråt på Backa Teater, så känns det, doftar det lite rikare. Vi är våra namn, bara mer än så.
