Att komma från Göteborgsoperans magnifika version av The Phantom of the Opera till Cats på Scandinavium är en märklig upplevelse. Den senare framstår som småskalig och i det närmaste visionslös, trots att produktionsteamet är det samma som en gång stod bakom originaluppsättningen i London 1981. Den fantasilösa dekoren med sina blandningar av kitsch- och skräpdetaljer får rummet att sluta sig och bli statiskt. Det sker egentligen ingenting som skapar en känsla av levande teater.
Visst är det skickligt framfört, inte minst av orkestern under Tim Davies ledning, och den filippinska musikalstjärnan Joanna Ampil gör en tekniskt välslipad version av den utslitna Memory-melodin. Men som helhet griper spelet sällan tag. Det som fungerar bäst är de virtuost koreograferade dansnumren och cirkusstämningen som uppstår i sången om trollkarlskatten Quaxo, The Magical Mr Mistoffelees. Här finns för första gången något uppsluppet, en energi och en glöd som driver på.
LÄS MER:Katten stortrivs i kulturen
Föreställningens problem har nog delvis att göra med själva verket. Cats är påfallande låst i sin form och det saknas en tydlig berättelse som får karaktärerna att djupna. Det vilar helt enkelt något stelt och föråldrat över Cats. Som musikdramatisk skapelse bygger den på klichéer om storslagenhet som sällan får ett personligt uttryck. Det räcker inte att man tycker att det är gulligt med katter för att det skall bli drabbande musikteater. Inte heller att en dunderhit som Memory förekommer fyra gånger, därtill på ett sätt som gör att den för varje gång låter litet tråkigare och med den personliga signaturen alltmer utsuddad.
Det som utmärker den här föreställningen är anonymiteten och distanseringen, markerat av det faktum att inget av sångsolisternas namn finns med i programboken. Det är som om de inte hade någon individuell identitet utan bara var utbytbara kuggar i det väloljade turnémaskineriet. Cats blir just en maskin, något som vevar på och går runt, runt, men saknar uttrycksfull kärna.
