Europa lyckades, efter århundraden av förföljelser och repression, att bryta kyrkans grepp. För många var det en kamp med livet som insats, men sekularismen segrade till slut. I dag är det en självklarhet att kristendomen kan kritiseras och att religiösa normer inte ska styra lagstiftning. Individens rätt att själv välja hur denne vill leva sitt liv är idag också en självklarhet för de flesta västerlänningar. Men kampen är inte avslutad, den har bara bytt arena.
Miljontals människor i Sverige och runtom i Europa har rötter i samhällen där religion fortfarande genomsyrar allt i livet; där familjens heder är viktigare en individen, där homosexualitet är en synd och skam, och där apostasi kan kosta en livet. Många av oss flydde just detta. Vi kom till västvärlden för att leva i den frihet som västerlänningar vann åt sig själva. Nu är det våran tur att ta upp samma kamp, men var finns stödet?
För stor hotbild
Den som kritiserar islam i dag stämplas inte sällan som islamofob, och den som lämnar sin religion står skyddslös. Många lämnar religionen i hemlighet medan andra lever med skyddad identitet. Vissa har till och med valt att flytta från Sverige då hotbilden är för stor. Samtidigt som kritik mot kristendomen är okontroversiellt så problematiseras kritik mot Islam och kritiker kastas praktiskt taget under bussen.
Islam och dess förespråkare förtjänar exakt samma kritik som det kristna etablissemanget har fått bemöta, men enbart när Islam kritiseras kommer frågan om respekt för andras tro på tal.
Men är det verkligen respekt? Troligen handlar det minst lika mycket om rädsla. Efter terrorattacker, mord och korankravaller har många lärt sig att det kostar att kritisera Islam. Så man klär rädslan i finare ord för att ge sken om att man har kontroll över situationen. Man säger att det handlar om respekt för religionen när man egentligen menar att man inte vill ha problem. Man vågar inte.
De som verkligen vill invandrare väl – muslimer som icke-muslimer – bör inte skydda oss från kritik.
Det är mänskligt att vilja undvika problem och konflikt men det är varken solidariskt eller modigt, och det hjälper inte de som lever under religiösa dogmer de vill befrias från. De som verkligen vill invandrare väl – muslimer som icke-muslimer – bör inte skydda oss från kritik. De bör stödja de krafter som kämpar för sekularism, förändring, och individens rättigheter. De bör stå upp för de unga kvinnor som kritiserar slöja, de homosexuella tvingas hålla sin läggning hemlig, och de ex-muslimer som vägrar att tiga.
Ni svenskar fick er frihet genom att kämpa mot de kristna dogmer ni tvingades leva under. Nu är det dags för oss med muslimska rötter att ta samma kamp. Frågan är vilka svenskar som tänker stå på våran sida och vilka som låter rädslan väga tyngre än solidariteten.
Mosa M. Sebdani, systemutvecklare och debattör
