München-fördraget i september 1938, där den brittiske premiärministern Neville Chamberlain gav Hitler fria händer att gå in i Tjeckoslovakien och annektera Sudet, är en än idag verksam sinnebild för eftergiftspolitik mot aggressiva diktaturer. När Chamberlain vid hemkomsten viftade med pappersarket och förkunnade "Fred i vår tid", innebar början till slutet på hans politiska karriär och historiens dom blev hård.
LÄS MER:Lehane-deckare med svettigt driv
I sin ohyggligt spännande roman München låter Robert Harris oss åttio år senare betrakta det farliga spelet genom ögonen på två unga män, som där i stormens öga försöker förhindra kriget. Det är ett vittnesbörd om Harris mästerskap som författare av historiska spänningsromaner, att spänningen oavlåtligt stegras trots att läsaren vet att de ska misslyckas.
Eller rättare sagt: just därför att vi sitter inne med facit, laddas varje scen med tragik.
Hugh Legat är en av Chamberlains privatsekreterare, som snabbt stiger i graderna och sitter i planet med Chamberlain, samtidigt som hans vän Paul Hartmann, diplomat med lysande framtidsutsikter, färdas med Führerns tåg söderut genom Tyskland.
Hartmann tillhör också den innersta kretsen i Hitler-motståndet och hans dubbelspel avtecknar sig mot en detaljrik och ändå behärskad, fond: tidsatmosfären är briljant utförd.
Hitler fyller Chamberlain med vämjelse och han känner sig som en viktoriansk upptäcktsresande som konfronteras med en vild krigsherre som stinker av svett. Men England skulle bli en munsbit för den vulgäre, storhetsvansinnige österrikiske korpralen om kriget bryter ut.
LÄS MER:Njutning för språknördar
Och det är här Harris sätter in stöten: hans svåremotsagda premiss är att det år Chamberlain köpte, var ett helt avgörande politiskt och diplomatiskt genidrag. Hitlers grämelse över att Tyskland gick ut i krig ett år försent, framstår därför som befogad.
Här och nu möts varje invändning mot militära lösningar av konflikter med anklagelser om att gå fiendens ärenden.
Denna av Svante Skoglund förnämligt översatta bladvändare ger oss skäl till eftertanke på den punkten.
