Man ska inte slösa på krutet i onödan. Det gäller också i ordens värld. Det är lätt hänt, att man dundrar på så högt att det när det verkligen gäller inte finns ord kvar.
Vad gäller Ann–Sofie Hermansson (S) är det så. Mitt krut är redan slut.
Under debatten om Burka Songs 2.0, då Hermansson i min mening åsidosatte den kulturpolitiska principen om armslängds avstånd för att bättre kunna bekämpa extremism, kallade jag det ”extremt godtycke”. När hon valde årsdagen av Anders Behring Breiviks terrordåd för att markera mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets enögda fokus på nazism och rasism och inte också islamism tog jag i från tårna. Nivån av osmaklighet var häpnadsväckande, tyckte jag då.
Så när Hermansson nu går så långt som att sätta själva den etablerade politikens trovärdighet på spel för att framstå i god dager? Vad ska jag använda för ord då? Kanske räcker det att jag säger som det är: Ann-Sofie Hermansson bör dementera alla påståenden om att hennes engagemang mot extremism skulle ha något med hennes politiska kris att göra. Att hon så länge inte gjort det är skadligare för demokratin än hela Burka Songs-debatten sammanslagen.
LÄS MER:En tid att tiga och en tid att tala
Idén att delar av det s.k etablissemanget skulle mörka eller blunda för hedersvåld och islamistisk extremism är utbredd både i arga kommentarsfält och bland etablerade skribenter, framförallt på högerkanten. Och även om det inte funnits någon agenda bakom kan många ändå erkänna att en befogad rädsla för antimuslimska tendenser lett till en ibland för stor försiktighet kring just dessa känsliga frågor.
För en av socialdemokratins högsta politiker borde detta vara en fråga att hantera mycket varsamt. Inte minst i en stad som Göteborg som i närtid fungerat som en obekvämt stor grogrund både för IS-terrorister och nazister. Lägg därtill ett så unikt läge som en socialdemokratisk maktstrid inför öppen ridå och situationen ställs på sin spets.
LÄS MER:Göteborgs stad har en oroväckande kultursyn
Där är vi nu: Varje felsägning eller överdrift blir till ett vedträ på den konspiratoriska populistbrasa som förstorar upp och hittar mönster där inga finns. När Hermansson antyder att hennes profilering mot extremism skulle spela roll för hennes politiska framtid blir det till bevismaterial för alternativa sanningar. Om Hermansson petas på såna grunder – borde inte det innebära att Sveriges största parti är… för?
LÄS MER:S-krisen växer – nu är sönderfallet totalt
På direkt fråga har Hermansson svarat att Socialdemokraterna inte är för någon form av extremism. Något annat vore för absurt. Men ändå: I Studio ett (13/2) säger Hermansson att det ”delvis handlar om att jag varit lite högljudd i de här frågorna”. I sin blogg "Soffangbg" skriver hon samma dag: ”frågor om extremism och hedersförtryck har blivit centrala i de senaste dagarnas turbulens. Det är inte helt orimligt. Det är en del i konflikten”.
Förra gången Hermansson spelade extremistkortet ledde det till stoppad konst. När det nu åker fram igen göder hon populistisk vrede. För att vara en person som säger att extremismen ska stoppas för att göra plats åt ett jämlikare samhälle är hennes väg dit minst sagt oortodox.
