Bilder från de iranska protesterna de senaste veckorna vittnar om en folklig vrede som inte verkar vara jämförbart med tidigare protester. Internet verkar avstängt eller åtminstone kraftigt begränsad men det hindrar inte de rörliga bildernas framfart i sociala medier. Vi ser kvinnor och män som enas i protesterna mot regimen och det teokratiska förtrycket landet upplevt under de senaste fyra decennierna.
Det är just i bilder i sociala medier som Nahid Perssons senaste dokumentärfilm "Hör min röst – slöjans revolution" från 2021 tar avstamp i. Filmen börjar med klipp på iranska kvinnor som tar av sig sina slöjor, cyklar med håret fladdrande i vinden, bränner upp slöjor. De trotsar regimens misogyna påbud, ofta med egna liv som insats. Lägligt nog finns filmen på SVT Play och kan agera en fördjupande kommentar till händelserna.
Nahid Persson följer journalisten och människorättsaktivisten Masih Alinejads envetna kamp mot regimen. Alinejad lever i exil i New York och var en av de som hjälpte till att slöjprotesterna nu blev virala. Regimen fängslar kvinnor och har satt ett pris på Alinejads huvud. Trots det fortsätter hon att vara en nagel i ögat på skräckväldet.
Det är ett varmt porträtt av en exilaktivist som dagligen lever och andas Iran men är också – i likhet med Perssons andra filmer – en självbiografisk berättelse. Den skildrar även ett stort missnöje i själva landet som kanaliseras genom Alinejad med hjälp av ständiga delningar av vittnesmål fångade av mobilklipp.
Filmen börjar med klipp på iranska kvinnor som tar av sig sina slöjor, cyklar med håret fladdrande i vinden, bränner upp slöjor
Ett mobilklipp öppnar ytterligare en feministisk iransk film som ligger på SVT Play, Jafar Panahis nyanserade och ömsinta ”3 kvinnor” från 2018. Filmens meta-berättelse handlar om den kända skådespelerskan Behnaz Jafari och Panahi som spelar sig själva när de reser till landsbygden för att hjälpa en ung flicka som har skickat en kort video på sig själv och verkar ha begått självmord. Är mobilfilmen autentisk?
För mer än ett decennium sedan, när Mahmoud Ahmadinejad blev Irans president för andra gången och folket protesterade mot resultatet, arresterades Jafar Panahi. 2010 arresterades han för andra gången för aktiviteter mot regimen. Den här gången satt han fängslad i flera månader. Panahis fängelsestraff ändrades till en villkorlig dom på sex år. Utöver sitt straff förbjöds han att skriva manus, göra filmer, resa utomlands och ge några intervjuer i 20 år. Sedan 2010 gjorde dock Panahi flera uppmärksammade filmer som visades på filmfestivaler runt om i världen och vann stora priser. Filmerna smugglades ut ur Iran men dess upphovsmakare kunde inte följa med dem. I somras dömdes Panahi till sex år i fängelse.
”3 kvinnor” som utspelar sig i en azerbajdzjansk by på landsbygden i nordvästra Iran, är den första av Panahis filmer efter arbetsförbudet som huvudsakligen spelats in utomhus. Det böljande landskapet ger ett rikare rumsligt flyt än vad som erbjöds av de begränsade miljöerna i de tidigare filmerna.
Det är en film med små gester, en road movie som för tankarna till den store iranske regissören Abbas Kiarostami. Existentiella frågor om liv och död vävs samman med vardagsbekymmer i en otvungen men lätt filosofisk berättelse som tar pulsen på ett land i försiktig förändring. Frågor kring kvinnoroller dominerar och Panahi skildrar på ett nyfiket sätt både landets historia och potentiella framtid. De tre kvinnorna är alla skådespelerskor med diametralt olika erfarenheter och förväntningar på livet och landet.
En konstnär vars kortfilmer hamnar i en ständig dialog med den iranska filmhistorien är Maryam Tafakory, också Sverigeaktuell. Tafakory gör olikartade verk, grundade i feminism och arvet efter strikta förbud som avspeglat sig i den iranska mainstreamfilmen. I korta kompilationsfilmer som exempelvis ”Irani bag” och ”Nazarbazi” undersöker Tafakory hur män och kvinnor (inte) rör varandra i iransk postrevolutionär film. Hur rör man varandra när själva beröringen är förbjuden? En lösning är att båda grabbar tag i kvinnans väska för att på det viset symbolisera beröringen dem emellan. Tafakory besöker Uppsala kortfilmfestival som äger rum i slutet av oktober.
Även Ali Abbasis intressanta film ”Holy Spider”, baserad på verkliga händelser, har premiär i Sverige i början på nästa år. Det är en oerhört mörk skildring av Iran och handlar om en massmördare som mördar sexarbetare i Irans heligaste stad Mashhad medan en kvinnlig journalist försöker hitta honom. Det är ingen slump att mördaren, en krigsveteran och djupt religiös pilgrim, stryper prostituerade med deras egna slöjor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Svensk-iranska filmare: ”Sverige måste reagera”
LÄS MER:22-åriga Mahsa Aminis öde borde mana till eftertanke
LÄS MER:Regissören Nahid Persson gör film om slöjtvånget i Iran
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
