Författaren Johanna Ekström är död. När jag tänker på hennes böcker ser jag genast flickan på skaren framför mig. Hon går med små, koncentrerade steg. Ett steg i taget. Sammanbitet och väl medveten om att uppdraget hon gett sig själv kommer att misslyckas. Hur hon än försöker kan hon kan inte göra sig viktlös, inte glida över skaren som vinden. I vilket ögonblick som helst kommer hon att trampa igenom.
Vad står på spel? Allt handlar egentligen om tal och tystnad. Flickan på skaren är en person vars förhållande till språk är mycket bräckligt. Skaren är en metafor för det ytliga språket som gnistrar och döljer. Lössnön där under är allt det onämnbara, all sanning som stoppats undan och inte få vidröras.
Scenen kommer ganska sent i Johanna Ekströms författarskap, tjugo år efter debuten, i romanen ”Om man håller sig i solen”. Ändå är det som om flickan på skaren alltid varit där. När jag efter dödsbeskedet, tänker tillbaka på författarskapet – på 1990-talets diktsamlingar, på dagböcker, prosalyrik, noveller, romaner – minns jag språklig precision, oräddhet och en önskan att spräcka ytor, inte olik den som finns hos den metaforiska flickan.
Johanna Ekström föddes 1970 och debuterade som 23-åring med diktsamlingen ”Skiffer”. Länge har hon varit verksam som poet och konstnär. Men det är framförallt som självbiografisk prosaist som hon blivit känd för en bredare läsekrets. I en tid som ofta kritiseras för dess besatthet av det självupplevda kom Johanna Ekström med tiden att bli en författare som visar hur det mest personliga kan bli konst och kunskap.
Mycket av det hon har skrivit har handlat om språk och språklöshet och tagit sin utgångspunkt i den egna historien, som dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, också verksamma som kritiker och översättare.
I genombrottsboken ”Om man håller sig i solen” sliter en dotter från ett högborgerligt konstnärshem med ett språk som inte vill kännas vid smuts och skam, bara vacker yta. I ”Meningarna”, som kom att bli Johanna Ekströms sista bok, och i mitt tycke hennes bästa, faller ord och minne sönder i möte med en stroke-drabbad mamma.
Båda böckerna bärs av ett lika skarpt som skimrande språk men också av en fråga som dröjer sig kvar: hur ska vi hantera sprickan mellan liv och ord? Det är en underbar fråga att lämna efter sig.
Läs fler texter om Johanna Ekström:
LÄS MER:Författaren Johanna Ekström död
LÄS MER:Recension: Johanna Ekström – ”Meningarna ”
LÄS MER:Johanna Ekström vill återupprätta sin mamma
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
