Antalet barn mellan 0 och 19 år som förskrivits ADHD-medicinering var 2006 omkring 10 000. 2020 hade antalet ökat till 66 000. År 2008 var ca 4 000 barn diagnostiserade med autism. Tolv år senare hade antalet ökat till 18 000. Drygt en miljon personer, varav 65 procent kvinnor och 35 procent män, fick antidepressiva mediciner utskrivna vid minst ett tillfälle under 2020. Allt enligt Socialstyrelsens officiella statistik och Uppdrag gransknings dokumentärserie ”Bokstavsbarnen”(2/2).
Att diagnostisera och medicinera människor som är präglade av psykiskt lidande, förtvivlade och ångestfyllda, med svårigheter att hitta en fungerande plats i samhället, är ett etiskt problem. Inte minst är det angeläget att reflektera över frågan när det handlar om barn.
När jag under 1970-talet utbildade mig till psykolog gjorde jag min praktik på BUP på Mäster Johansgatan i östra Göteborg. På den tiden fanns sandlådor på mottagningen och man bedrev psykoterapi med barn. Då ansåg de medicinskt ansvariga att ytterst få barn under arton år skulle få diagnoser som implicerade psykofarmakologiska behandlingar. Man ansåg att barnen var alltför sköra och befann sig i en utvecklingsfas. Behandlarna, däribland barnpsykiatrikerna, var osäkra på hur barnet med tiden skulle utvecklas.
Vi behöver komma ihåg att människor som har ett leverne som inte är tillfredsställande för dem själva eller i samhällets ögon också av naturliga skäl är bedrövade. Föräldrar som har barn som inte fungerar i det första mötet med samhället blir ofta desperata. När ett barn ägnar sig åt allvarligt självskadebeteende eller utvecklar djup nedstämdhet står vi handfallna och undrar: Hur ska vi lösa det här?
LÄS MER:Paris efter pandemin – ännu en plats för drömmar
Föräldrar som har barn som inte fungerar i det första mötet med samhället blir ofta desperata.
Det kan vara en befrielse att i den situationen få ett svar av en expert som pekar på en neuropsykiatrisk störning som kan behandlas med det som kallas ADHD-mediciner. Det är inget konstigt att en förtvivlad människa tar till sig ett sådant sätt att tänka och ett förespeglande om bot. Det är sannerligen mänskligt.
Att förändra sitt liv är dock en tidskrävande och delikat uppgift. Det kräver uthållighet, precis som alla stora arbetsuppgifter, och det förutsätter ett möte mellan två personer som kan göra någonting konstruktivt tillsammans. Det är en grannlaga uppgift att skapa en arbetsallians, som innebär en gemensam ansträngning över tid från såväl behandlare som patient.
Av lättbegripliga skäl uppstår det utifrån dessa svårigheter förslag på lösningar som inte sällan inkluderar förenklingar. Det är inte svårt att förstå att dessa kan framstå som attraktiva. Det finns till och med en psykoterapiform som kallas för lösningsfokuserad psykoterapi. Det kan framstå som en klart definierad psykoterapi som följer ett tydligt regelsystem med ett begränsat antal sessioner. Sedan ska patienten vara välfungerande eller åtminstone ha fått tillgång till verktyg, som man numera säger, för att hantera sina svårigheter. Även en farmakologisk behandling som man tänker sig ska göra att personen åter kan delta i samhällslivet kan framstå som lockande av samma skäl.
Allt från lösningsfokuserad till manualstyrd psykoterapi, från farmakologisk behandling till ECT, är behandlingsformer som tenderar att präglas av en okritisk optimism. De är tydliga men inkluderar löften om någonting som den kliniska erfarenheten många gånger motsäger. Mycket tyder på att de inte håller över tid och handlar mer om vad man inom vetenskapsteori kallar en ideologisk användning av vetenskap snarare än vetenskap. Samtidigt som vi åter tvingas konstatera att den psykiska ohälsan ökar.
LÄS MER:Recension: Liljevalchs vårsalong 2022
Allt från lösningsfokuserad till manualstyrd psykoterapi, från farmakologisk behandling till ECT, är behandlingsformer som tenderar att präglas av en okritisk optimism.
När neuroleptika gjorde entré i början av 1950-talet blev de allvarligt sjuka, psykotikerna – jag har intervjuat flera psykiatrer i ämnet – mindre våldsamma. De blev inte lika agiterade och kunde röra sig mer fritt i samhället. Det betyder dock inte att de fick ett meningsbärande liv. De lärde sig inte att leva, det vill säga att tala och lyssna, men fick däremot medel för att överleva.
Genom min kliniska erfarenhet har jag insett att vi blir människor genom att vi kan benämna det som är väsentligt för oss i relation till människor som berör oss. Vi blir människor genom att ställa oss i förbindelse till den andre. Detta utgör en essens i vad det innebär att vara människa och förutsätter ett språk. Några når inte fram till en meningsbärande dialog i vår inte alltid barmhärtiga värld. De lever ett smärtsamt liv; samtalet skapar inga solida band. Men vi får inte ge upp. Rösten gör skillnad. Ljuset kan återvända när vi verkligen börjar tala och lyssna till varandra. Inför den uppgiften bör vi förbli ödmjuka.
Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog och specialist i klinisk psykologi samt docent i idé- och lärdomshistoria och författare.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
