Att alltid göra sitt bästa är inte alltid kärlek
Under andra världskriget evakuerades uppemot 80 000 barn från Finland till de nordiska grannländerna. De allra flesta kom till Sverige. Det var i ren välmening de skickades hit. Barnen skulle räddas undan bomber, fattigdom, nöd och död. Istället hamnade många av dem i ett existentiellt ingenmansland, i gapet mellan gemenskap och främlingskap, mellan två länder, mellan två språk, mellan två familjer, mellan två mödrar. Oavsett om de efter freden återvände till Finland, eller om de stannade kvar hos de svenska fosterfamiljerna. Vad som hände med – och i – de finska krigsbarnen och deras familjer är ett stort och tidigare tyst trauma som dramatikern Lucas Svensson och regissören Anna Takanen avtäcker med den nya uppsättningen Fosterlandet på Stadsteaterns stora scen.
Projektet är omfattande och djupgående. Det har mognat under flera år och har på många olika sätt fäste i personliga erfarenheter hos de inblandade. Anna Takanens far kom till Sverige som krigsbarn, Lucas Svenssons morföräldrar flyttade till Sverige från Karelen under fortsättningskriget. Uppsättningen är ett samarbete med Svenska teatern i Helsingfors, delar av ensemblen kommer därifrån och föreställningen ska senare i vår spelas där. Research- och kringarbetet har också inneburit nära kontakter med finsksvenska grupper. Barn från en finsksvensk skolklass medverkar på scenen som statister och som ett samarbete visar Landsarkivet i Göteborg en utställning om de finska krigsbarnen (t o m 31 augusti).
Lucas Svenssons pjäs är familjeväv som sträcker sig från östra Finland vid vinterkrigets utbrott 1939 till Göteborg här och nu. Navet är en sjukhussäng i Helsingfors, där Elsa ligger och snart ska dö. Det är genom henne, hennes barn och barnbarn som världshistorien filtreras. Inte så lite påminner det om 1970- och tidiga 1980-talens stora episka teateruppsättningar. Förankringen i historien, det kollektiva berättande av människor som genomlevde den och även anknytningen till nutiden, med aktivt publikarbete och omsorgen om människor som ännu är berörda, är kreativt återbruk av goda idéer.
Föreställningen är tvåspråkig. Finska repliker är inströdda och vid behov textas översättningen mot fonden. Men att inte begripa vad som sägs är också en del av upplevelsen i Fosterlandet.
Lucas Svenssons text pendlar smidigt mellan de olika tidsplanen och Annika Nieminen Brombergs öppna scenografi ger regissören Takanen möjligheter att skapa alla övergångar i levande spel.
Grunden är ett trappstegsgolv av granplankor. Det är med granen historien börjar, förklarar gamla Elsa, i Birgitta Ulfssons gestaltning, som är en underbar blandning av krass människoklokskap och poetisk magi. Med skör styrka anropar hon både naturen och de olika generationerna.
Grangolvet är både dansbana och det stora trädfallet där unga Elsa möter sin Eero. Alma Pöysti är stolt och framåtblickande i rollen. Hon är omgiven av en hel by. Barska mammor, den livsbejakande väninnan Aino – Stella Laine gör en härligt pigg flicka som livet ger hårda törnar – och unga män som förhoppningsfullt cirklar runt Elsa på cykel. Det senare är ett av många fina poetiska ögonblick. Fjärilsjakten över trädfallet och den finska tangon på dansbanan är ett par andra. Den ångande bastun skapas med scenografisk fantasi och fysisk sinnlighet. Anna Takanen tar väl vara på vardagens skönhet mitt i den växande dramatiken.
Så föder Elsa sitt första barn med hjälp av bykvinnornas egen koreografi medan männen dragit ut i krig. Det barn hon sedan låter skicka till Sverige sedan maken stupat och fattigdomen gör sonens lunginflammation livsfarlig. Scenen där Mitja Sirén som soldatvännen kommer med dödsbudet känns i hjärtat. Men det är en förövning. När krigsbarnen radas upp på led med sina små väskor och lappar med namn och adress om halsen är det svårt att hålla distans och minnas att jag är på teatern.
Barnen. Och mödrarna. Det är axlarna kring vilka Fosterlandet vrider sig. I smärta.
Lille Juhani blir John hos en svensk mamma i Bohuslän. Lillebror stannar kvar i Finland. Aleksis Kivi och Evert Taube står för Fosterlandets dubbla motton.
Hos Iwar Wiklanders vuxne John har smärtan och vilsenheten genom livet inkapslats i ett avskärmande. Han vill leva NU. Han vägrar vara finne. Men han är omgiven av dem. Johan Gry gör en fin studie av vännen Lauri, som engagerar sig aktivt i föreningen Fosterlandet där granarna står gröna och granna på textilierna.
Takanen och ensemblen vågar gå långt i leken med schablonerna om finnarna. Blodet svallar, de super och slåss. Särskilt i Sverige. En scen sticker ut, blir nästan ett divertissement. Det är 80-tal och vännerna samlas runt en Springsteenkonsert i Göteborg. Musiken, som annars genomgående är Matti Ollikainens och Elina Ryds levande och diskret vemodiga stöd, brakar här loss i vrålande rock. Utspelet hos skådespelarna står inte långt efter.
Där är Johns dotter Lussa ännu ung och förhoppningsfull. Men hans vilsenhet går i arv. Tanja Lorentzon spelar en vinddriven kvinna som försöker få fatt i sitt liv genom att skriva. Bokomslaget är den finska flaggan. Lussa söker också kontakt med sin farmor, men skuld och längtan ligger i vägen.
Fåordiga är därför också kontakterna mellan Iwar Wiklanders John och Thomas Backlunds lillebror Antti. De bjuder på vackert spelad (finsk) manlig tystnad.
Anna Takanens regi har fast tilltro till Lucas Svenssons text och till skådespelarnas förmåga att bära den utan större utsmyckningar. Föreställningen är en stark kollektiv helhet, allmängiltig just genom hela ensemblens koncentration på den enskilda människans situation.
Tredje akten börjar med mödrarnas vittnesmål. Om skuld, smärta och längtan – även att få glömma. Sex skådespelare i gråbruna rockar läser från bladet. Emilie Strandberg i flammande rött är kontrasten. Den svenska mamman som tog strid för att få behålla barnet.
Inom den svenska scenkonsten pågår sökandet efter berättelser som inte synliggjorts på scenerna. Stadsteatern presenterar med Fosterlandet en viktig. Och den pekar vidare, mot de ensamma barn som kommer hit idag. Vad händer med och i dem? Och med familjerna och mödrarna som skickar dem? Och vilka tar emot dem?
Med Fosterlandet sätter Anna Takanen en storslagen och värdig slutpunkt för sin tid som konstnärlig ledare för Stadsteatern vid Götaplatsen. Hon har vågat göra teatern samtida, med konstnärlig utveckling som kompass. Att problematisera barnen och mödrarna ter sig som en logisk riktning.
Takanens repertoarval kommer visserligen att prägla teatern även det kommande spelåret, men själv går hon nu efter premiären vidare till Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Hon kan gå med högburet huvud och stadiga steg. Finsk sisu!
Med Lucas Svenssons nyskrivna text gör Anna Takanen sin avskedsföreställning på Göteborgs Stadsteater med Fosterlandet, en episk familjeberättelse om ett av nästan 80 000 finska krigsbarn som skickades till Sverige under andra världskriget.
Lis Hellström Sveningson är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Spår (av Antigone) på Stadsteatern, Nya Studion.
