Om det finns en författarrädsla för att hamna i ett fack, tycks den i vart fall inte drabbat Fredrik Backman. Efter fjolårets dubbla debut (En man som heter Ove och Saker min son behöver veta om världen utgavs samtidigt) kommer nu den tredje boken i välbekant skick och snitt. Kanske en smula tidig, och möjligen lite för tjock. Med ett onödigt stort bagage. Men vad då! Min mormor hälsar och säger förlåt är inte en roman som anser sig behöva be om ursäkt. Här finns de kärva gamla typerna som tämligen oreflekterat upptar andras tid och plats, innan de bekänner både färg och fel och okända släktförhållanden och blir sams med sina grannar. Till formatet är alltså berättelsen fortfarande ett hus med brokigt persongalleri. Här bor snälla och åsiktslösa människor, jämte de besserwissrar och kufar som på nutidssvenska kallas nördar. Lägg därtill några outsiders i form av en mystisk man med farlig hund.
I centrum står inte längre gnällgubben Ove, men väl en smått rättshaveristisk mormor med ett sjuårigt, beskäftigt barnbarn. Som representanter för det annorlunda är det förmodligen meningen att de ska tyckas om, eller åtminstone väcka läsarsympatier. Tyvärr gör textens tydliga uppmaningar det svårt. Det bästa man kan säga, är väl att alla romanfigurer precis som mormor mognar och vinner insikt. Framförallt får barnbarnet Elsa sina nya erfarenheter, genom att växelvis vistas i tuff vardag och i en av mormor uppdiktad sagovärld. Fast uppriktigt sagt är Fredrik Backman ingen Astrid Lindgren. I längden räcker det nog inte att ersätta eller komplettera kampen mellan gott och ont med infekterade bostadsrättskonflikter. Min mormor hälsar och säger förlåt går på pratig rutin, och varierar bara måttligt tidigare romantema. En konsekvent författarhållning är å andra sidan inget att förakta. Och att uttalat strunta i invändningar mot sin bok, kan också vara modigt.
