Hallå eller! Jonna Bergh

Du var på Way out West i helgen, har du återhämtat dig?

– Knappt, när jag kom hem i söndags satt jag och fumlade med fjärrkontrollen och letade efter backhoppningen från Garmisch-Partenkirchen. Jag kände mig ungefär som man gör på nyårsdagen. Hela vår redaktion var på Way out West så i måndags var det inte jättepiggt, skämten var på en otroligt låg nivå. Men nu är alla tillbaka på fötter någorlunda. Jag är äldst på redaktionen så jag tycker att jag får vara seg lite längre.

Hur var årets festival tycker du?

– Det var fantastiskt. Jag tycker bara den blir bättre och bättre. Mycket folk man känner, jättemycket folk man inte känner och ganska mycket folk som man numera känner.

Vad var bäst?

– Grejen är att jag har sett så jäkla många band genom åren som musikjournalist. Det som gör en bra festival är inte längre spelningarna, att man ser en skitbra spelning för det gör man alltid. Festivaler för mig är mixen av banden och hänget. Jag kan inte säga att den här konserten var bäst, utan det var helhetsupplevelsen. Att ha jättekul i tre dagar. Det är väldigt sällan man har jätteroligt i tre dagar men jag hade verkligen det.

Vilken var din första festival?

– Det var Hultsfred 1990. Det var efter nian, jag skulle börja gymnasiet. Mina kompisar hade varit där året innan och sa att man åkte dit och tältade på en jättestor tältplats, att en massa band spelade och att det var jättekul. Jag bara: okej, det låter kul. Jag åkte dit och blev helt chockad. Det var som en magisk plats där tid och rum slutade existera. Jag stod längst fram på alla konserter, allt från Hothouse Flowers till An Emotional Fish. Band som man inte ens vet att de finns. Jag kan ärligt säga att om jag inte hade åkt till Hultsfred så vete fan vad jag hade gjort i dag. Det väckte mitt musikintresse. Det var som att spränga en atombomb med musik i mitt liv. Intresset blev så starkt att jag började skriva om musik i en lokaltidning. Det var en jätteviktig festival för mig rent personligen och för hur mitt liv har utvecklat sig.

Vad har du för relation till Göteborg som stad?

– Jag är ju från Strömstad så relationen till Göteborg är att det var Stockholm för mig när jag var liten. Det var dit man åkte när man skulle köpa nya kläder inför skolstarten och nytt bänkpapper. Och kanske slalomskidor någon gång.

Några favoritställen som du alltid återkommer till?

– Ja, restaurang Räkan. Jag går dit nästan varje gång jag är i Göteborg. Framför allt har jag och mina redaktionsmedlemmar en årlig middag där i samband med Way out West där vi äter räkor och kör båtar. Och varje gång försöker vi övertala Räkan att öppna en filial på Sveavägen i Stockholm. Det har faktiskt funnits en i Stockholm på 80-talet och då låg den jättenära vår redaktion. De borde återöppna så att vi kan hänga där. Nu senast tycker jag ägaren lät ganska öppen för det. Sedan tenderar vi alltid att hamna på Magnus och Magnus, oavsett om vi ska äta middag eller gå på Håkans efterfest. Jag gillar hotell Flora jättemycket och vill alltid bo där. Och så gillar jag Vansbutiken, jag köper alltid ett par Vans när jag är i Göteborg.

Jag trodde du oftast gick i högklackat?

– För ett år sedan hade jag svarat att jag alltid gör det. Men den senaste tiden har jag försökt tagga ner lite av hälsoskäl. Jag har känt att knäna har börjat ömma, speciellt på vintern när man går och måste spänna sig för att inte halka. Så jag har försökt hitta låga skor som jag kan ha och faktiskt gillar. Jag är 1.80 lång men tycker ändå att jag ser lite småväxt ut när jag inte har klackar. Vilket så klart är helsjukt. Det är en vanegrej, man är van att se sig själv på ett visst sätt och plötsligt ska man ta bort tio centimeter. Jag har dessutom börjat springa lite och man blir mer intresserad av att hålla fötterna i schack när man springer långt. Det har motiverat mig.

Har du alltid trivts med din längd?

– Ja, alltid. Jag är skitnöjd med den. Det har alltid bara varit fördelar. Man får automatiskt en sorts pondus som man inte nödvändigtvis behöver ha förtjänat. Folk får en sorts respekt för en bara för att man råkar vara född av långa föräldrar. För mig som inte har något problem med uppmärksamhet är det jättepraktiskt. Varje gång man kommer in i ett rum så märks det för du tar upp så mycket plats bara genom att stå där. Och på alla festivaler jag varit på, fatta vad bra jag ser där! Det är också bra om man ska förklara för folk som inte vet vem man är: "Jag är den där jättelånga blonda personen".

Hur var det att växa upp i Strömstad?

– Det var underbart. När jag ser tillbaka på min uppväxt så finns det ingenting jag vill ändra på, möjligen då att jag flyttade därifrån. Det var tryggt, vackert och roligt. Jag älskar Strömstad och speciellt off season i Strömstad: mild vinter, blaskig höst eller tidig vår. Jag är fortfarande där några gånger om året. Sedan är det alltid bra att växa upp i en småstad för ofta behöver man flytta därifrån och att flytta tror jag är jättebra för den personliga utvecklingen. På så sätt är det tipptopp, man får både det mysiga och sedan också utmaningen att faktiskt ta sig därifrån. Och kanske också att ta sig tillbaka, även om det inte är aktuellt för min del.

Hur var du som barn?

– Lång. Väldigt snäll, tror jag. Jag gillade inte att ha tråkigt, vilket inga barn gillar, men jag var verkligen allergisk mot att ha tråkigt och det är något som har följt mig hela mitt liv. Det är ju både bra och dåligt. Ibland kan det vara ett problem, man försöker ställa till med grejer så att det ska hända något. Det behöver inte vara något rackartyg, man hittade på en lek och var lite allmänt jobbig mot andra. Jag hade en bästis som älskade att sitta inne och läsa fantomen, men det räckte inte för mig. Jag ville hela tiden göra något och så blev hon stressad över att jag satt och "kom igen kan vi inte göra något".

Du har själv en son som heter Glenn. Hur kommer det sig att det blev det namnet?

– Det är två orsaker. Dels mitt västkustarv och sedan efter Glenn Danzig från Misfits. Det sköna med Glenn, min son, är att han är själva antitesen till Glenn Danzig. Glenn Danzig är liten, bitter och elak. Och min Glenn är stor och glad och lycklig, typ. Det är tur. Han ärvde bara namnet inte själva gubbegenskaperna.

Är det många som kommenterar namnet?

– Jag kan säga så här, att han är nog den enda i den här stan som heter Glenn. Det finns fan i mig ingen annan som jag har träffat. Däremot heter barn jättekonstiga namn i Stockholm, allt från Tengil till, vad var det jag hörde häromdagen.., Spartacus. De heter påhittade namn, typ svenska motsvarigheten till Beyonce, och ändå tycker folk att Glenn är konstigt. Man bara: "ditt barn heter liksom Jarlar, DET är faktiskt lite konstigt". Glenn är ju ett ganska vanligt namn som flera heter i Sverige, men här tycker folk att Glenn är ett helt crazy bananas-namn. Men det vet ju ni att det inte är.

Vad är det galnaste du har gjort i ditt liv?

– Jag gjorde faktiskt en grej nu i sommar som kvalar in där. Jag var i Spanien och jag och en kompis fick för oss att vi skulle ta färjan över till Marocko och Tanger. En liten nätt färjefärd på en timme. Problemet var att vi inte hade läst på något alls. Vi tänkte att det var en kul utflykt, att ta en kaffe i Tanger och åka tillbaka. Tanger ser så fint ut på Den försvunna diamanten-bilden. Jag kan säga så här: det var motsatsen till Den försvunna diamanten-bilden. Det var fullkomligt livsfarligt att befinna sig där två tjejer utan pengar, till fots och utan telefon. Vi kände direkt att nu ska vi nog åka härifrån. Det är ganska typiskt mig göra en sådan grej utan att ens ha googlat Tanger. Ska man överhuvudtaget åka dit ska man vara fler, ha en guide och inte gå rakt in i hamnkvarteren till fots.

Vad ska du göra i helgen?

– Jag ska åka till Värmland och hälsa på mina föräldrar, bada, springa och umgås. Det ska ju vara sista sommarhelgen. Och så ska jag kolla friidrotts-VM. Jag är tokig i friidrotts-VM. Jag har inget liv när det är friidrotts-VM. Jag sitter och kollar på det dagarna i ända så att det nästan blir ett problem.

Janna Roosch