Anders Behring Breiviks terrordåd på den norska ön Utøya för idag tio år sedan var på många sätt exceptionellt. Det var exceptionellt i sin kallblodighet – Breivik sköt på egen hand ihjäl 69 försvarslösa ungdomar som var på ett socialdemokratiskt sommarläger. Innan dess hade han detonerat en bomb i regeringskvarteren i Oslo som dödade åtta människor.
Dådet var även exceptionellt i sin systematik. Breivik hade förberett sin mordorgie i flera år. Tränat både fysiskt och psykiskt, skaffat sig vapenlicenser, startat ett odlingsföretag för att kunna beställa konstgödsel för bombtillverkning. Han hade tillvant sig droger inför själva attentatet för att inte känna normal sympati. Ondskan blev hans livsprojekt.
Terrordåd i den här skalan utförs annars av grupper som kan organisera sig. Ett typexempel är attentatet i Paris 2015 då åtta islamister med hjälp av bomber och skjutvapen dödade 130 personer och skadade tre gånger så många.
Att Breivik agerade på egen hand gjorde det svårt för säkerhetspolisen att upptäcka honom. Ensamagerande gärningsmän är generellt svåra att stoppa. Breivik är inte typisk, men långt ifrån den ende ensamagerande terroristen de senaste decennierna. Lasermannen på 1990-talet, Peter Mangs i Malmö, Rachmat Akilov på Drottninggatan i Stockholm agerade alla på egen hand. Även internationellt finns flera exempel på både högerextrema och islamistiska gärningsmän som begått attentat utan medhjälpare. Vänsterextremismen ska inte glömmas bort i sammanhanget men har i regel ett annat modus operandi.
Hur ska man förstå detta? Det är inte ovanligt att det finns både en psykisk och social problematik i bakgrunden hos gärningsmännen. Galenskapen kan dock variera. Breivik var narcissistisk och kontrollerad, många andra gärningsmän saknar snarare impulskontroll. Ibland kan dåden till och med vara ett så kallat utvidgat självmord.
Extremister har ofta en psykisk problematik och givetvis kan man önska att samhället skulle bli bättre på att fånga upp psykiskt labila personer. Men det kommer aldrig fungera till hundra procent.
Den andra huvudförklaringen till terrordåd av det här slaget är att det skulle vara extrema idéer som får människor att begå dem. Det är framförallt sant när det finns andra människor som bekräftar extremistens världsbild på ett personligt plan. När terrorn organiseras i grupper tillkommer en social dimension som är av central betydelse.
Hat frodas framförallt i samhällen där tilliten är trasig. När den större gemenskapen ersätts av olika enklaver. Psykiskt labila personer med våldspotential kommer det alltid att finnas. Men de flesta begår inte terrorhandlingar oavsett. Det är när de bekräftas i sin världsbild och ges resurser som riskerna ökar. Samhället bör därför fokusera på att bekämpa organiserad våldsbejakande extremism. Det är i synnerhet i den islamistiska miljön som den våldsbejakande extremismen är öppen och uttalad – inte sällan via internationella hatmånglare. Men även den högerextrema miljön triggar till våldsdåd. Flera av de ensamagerande ”galningarna” har radikaliserats på nätet.
Statens huvuduppgift är att bekämpa våld och våldsbejakande extremism. I ett liberalt samhälle kan man däremot inte förbjuda extrema tankar i sig. Det vore att kortsluta tanke- och yttrandefriheten, som är själva fundamentet i ett fritt samhälle. Till yttermera visso är det inte en särskilt effektiv strategi. Censur och påverkan från statens sida göder ofta missnöjet och konspirationsteorierna i icke-totalitära samhällen. Samma kontraproduktiva effekt uppstår ofta när extremismen görs till slagträ i den vanliga partipolitiken, vilket i praktiken innebär en relativisering som gynnar extremisternas sak.
Men även om det är svårt måste gränsen dras någonstans. Organisationer och propaganda som uppenbart uppmuntrar till våldsamheter måste bekämpas. Där har alla ett ansvar. Staten kan inte göra det själv. En stor tyngd faller faktiskt på de som befinner sig i närmast extremisterna utan att vara våldsbenägna själva. Det kan röra sig om konservativa imamer eller radikala nationalister. De är ofta de enda – relativt modererande – krafter som extremisterna är beredda att lyssna på. De måste dra en gräns.
Medborgare i ett land måste kunna få ge uttryck för missnöje – även grovt och illvilligt sådant, vilket inte hindrar att man kan utvisa icke-medborgare som ägnar sig åt uppvigling eller hindra dem från att komma in i landet, något regeringen också gjort. Men alla har ett ansvar att dra en absolut gräns vid propaganda som uppmanar eller legitimerar våld, som avhumaniserar eller låter påskina att ändamålen helgar medlen. Att ställa politiken över normalt mänskligt hänsynstagande är ett ofta smygande gift. Och det kommer alltid finnas våldsmän därute som är beredda att gå från ord till handling.
