Serie: Science fiction under fem decennier
Hur speglar science fiction-filmen sin samtid? GP Kulturs Hynek Pallas följer den populära genren genom fem decennier, från rymdraketer och jättekvinnor, till cyberhjärnor och genmanipulation. I den fjärde delen skriver han om 1980-talets dystopiska filmskildringar av New York.
Mellan 1982 och 1984 gjordes ett tjugotal italienska B-actionfilmer som utspelade sig i USA efter apokalypsen – det vill säga i eller omkring 2020-talet. Det var inte förvånande: lågbudgetdelarna av den italienska filmindustrin hade länge tjänat pengar på att kopiera amerikansk genrefilm. Från spaghettiwesterns till gangster- och kannibalfilm tog man intrig-ingredienser, anlitade halvkända Hollywoodskådespelare och maxade mängden blod, våld och sex. För att sedan köra ut filmerna på den engelska och amerikanska marknaden.
På hemmaplan blev filmerna aldrig älskade. Så sent som 2004 fick Venedigs filmfestival inhemsk kritik för en italiensk B-filmretrospektiv. Skräp, tyckte italienska kollegor jag talade med på plats. Men som Martin Scorsese har noterat så var härmaporna paradoxalt nog friare än sina föregångare, och när de tog ut svängarna uppstod nya och roliga genregrepp. Fråga Quentin Tarantino som utvecklade kitschen i dessa filmer till finkultur.
De var heller inte utan sociala och politiska kommentarer. Tvärtom, det italienska samhället gav gott om anledningar att baka in social, politisk och moralisk korruption i fiktionen. Ett förfall som också gällde den amerikanska stad som den postapokalyptiska avknoppningen av dessa B-filmer ofta utspelade sig i – New York.
Den sedan 1950-talet pågående utflyttningen från amerikanska innerstäder till förorten hade lämnat efter sig ett New York som 20 år senare var på väg mot konkurs. Staden hade gått från hoppfull metropol till en plats präglad av brottslighet, slum, klasskonflikter, rasupplopp och sophämtningsstrejker som fick hela kvarter att stinka.
LÄS MER:På 70-talet var klimathotet science fiction
Det italienska samhället gav gott om anledningar att baka in social, politisk och moralisk korruption i fiktionen.
Detta New York etablerades först i John Schlesingers ”Midnight cowboy” (1969) – en film som utspelar sig bland manliga prostituerade på Manhattans 42:a gata – och hade i Scorseses ”Taxi driver” (1976) härdats i sin cyniska nihilism.
Laglösheten, tillsammans med stadens horribla mordstatistik, behandlades tre år senare i Walter Hills kultförklarade och kommersiellt framgångsrika ”The Warriors” där gängen styr. 1981 drog John Carpenter, inspirerad av inkomstbringande katastroffilmer som ”Skyskrapan brinner!” (1974) handlingen till en ny extrem i dystopin ”Flykten från New York”. I filmen, som utspelar sig 1997, har brottsligheten på Manhattan blivit så utbredd att hela ön är omvandlad till ett stort fängelse.
Rädslan för att framtidens superstäder skulle utvecklas till socialdarwinistiska djungler var de italienska B-filmernas ena ben. Det andra var hur livet efter civilisationens undergång gestaltade sig i George Millers ”Mad Max”-dystopier (1979 respektive 1981). Inspirerade av detta spottade italienska regissörer som Enzo G. Castellari, Joe D'Amato och Sergio Martino från och med 1982 ur sig titlar som ”2020 Texas Gladiators”, ”The New Barbarians”, ”Escape from Bronx”, ”1990: Bronx Warriors”, ”Warriors of the year 2072”, ”Escape 2000” och ”Endgame 2025”.
Under den hysteriskt utflippade handlingen finns oron för en värld utan gemensamma regler där individen alltid är underkastad en klan.
LÄS MER:Tips på filmer om apokalypsen
Intrigerna är snarlika. Någon ska fly (för det mesta) New York efter att civilisationen har försvunnit. På vägen får hjälten bekämpa gäng som kontrollerar sina kvarter. Sergio Martinos ”2019: After the fall of New York” (1983) är ett typexempel: Efter att världen, uppdelad i två kalla kriget-typiska block, har atombombats blir mänskligheten steril. Nu måste hjälten rädda den enda fertila kvinnan från Manhattan. (Alfonso Cuaróns film ”Children of men” från 2006, baserad på P.D. James roman ”Människors barn” (1992), utspelar sig 2027 och har samma infertilitetstema).
Martino kastade sig hämningslöst in i allt genren har att erbjuda: hjälten i läderjackan (den amerikanske B-skådespelaren Michael Sopkiw) får bekämpa kurviga blondiner, dvärgar, radioaktiva råttätare, kung fu-mutanter och nazister utstyrda i PVC. Under den hysteriskt utflippade handlingen finns oron för en värld utan gemensamma regler där individen alltid är underkastad en klan.
Varför sådan rädsla uppstod ur föreställningen om städer i förfall är mer förståeligt än varför de så ofta utspelar sig på just 2020-talet. Kanske var det för att årtalen lät som framtiden – och gjorde sig väl i futuristiska typsnitt.
Men bortom den utveckling som hade skett i New York så gjordes det andra framtidsspaningar som såg megastäderna som möjlig källa till civilisationsupplösning.
I rapporten ”L.A. 2000: A city for the future”, som beställdes av Los Angeles borgmästare Tom Bradley 1985, laborerade författarna bland annat med ”Blade runner-scenariot”. I det blir gigantiska metropolis inte multikulturens harmoniska smältdegel, utan består av en myriad av kulturer som inte kan kommunicera. Städerna kokar av olösta aggressioner.
Det var också teknik som nu började oroa mer än den atomapokalyps som varit på dystopitapeten sedan andra världskriget.
LÄS MER:Afrofuturismen riktade blicken mot rymden
Det var onekligen ett inslag i Ridley Scotts ”Blade runner” från 1982 – som utspelar sig i Los Angeles år 2019 – som dessutom förenar den med de italienska filmerna.
Scotts film var däremot modellerad på Hongkong, och får väl med alla enorma videoskärmar som dominerar stadsbilden sägas träffa mer rätt i sin visuella föreställning om dagens urbana centrum än Manhattanruinerna.
Det var också teknik som nu började oroa mer än den atomapokalyps som varit på dystopitapeten sedan andra världskriget. I ”Blade runner” är replikanter, organiska robotar, omöjliga att skilja från människor. I James Camerons ”The Terminator” (1984) är det en robotrevolt som 2029 leder till människans undergång. Den kanadensiske regissören David Cronenbergs ”Videodrome” (1983) må inte utspela sig i framtiden, men dess spådom om hur medier blir en förlängning av människan är kusligt korrekt.
I 1988 års ”They live”, John Carpenters kritik av yuppies och Reaganism, är intrigen lånad ur ”Invasion of the body snatchers” (1956). Här kontrollerar videoreklamtavlorna och tv-signalerna våra tankar för att tjäna de rymdvarelser som i hemlighet styr världen.
LÄS MER:Filmerna om framtiden dolde den mörka historien
Men filmernas mest träffande framtidsspaningar låg inte i vad de berättade utan i kulisserna. Där rapporten ”L.A. 2000: A city for the future” försökte ta sig an storstadsutmaningar utan att beröra klimatförändringar så gav det hårt filtrerade ljuset i 1980-talets dystopier en rimligare föraning om världens kommande smogproblem.
Så när det hösten 2020 dök upp en obehagligt vacker drönarfilm av San Francisco på Youtube – där röken från Kaliforniens enorma skogsbränder sveper in och skapar en rödgul skymning mitt på dagen – var det ingen som tog miste på varför den var tonsatt med musiken ur just ”Blade runner”.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
