Hundratusentals syrier har dött och halva landets befolkning flytt sedan 2011. Det senaste kapitlet i tragedin är att närmare en miljon civila lämnat Idlib i nordväst i vinterkyla under regeringssidans offensiv, med stöd av ryskt stridsflyg, mot det sista stora rebellfästet.
I landet är fler än 11 miljoner syrier beroende av hjälp, varannan har tvingats lämna sina hem och åtminstone två miljoner barn har fått sin skolgång störd om de ens har kunnat påbörja den. Fortfarande saknas tiotusentals människor, enligt Internationella Rödakorskommittén.
I ett uttalande på Twitter skriver FN:s generalsekreterare António Guterres:
”Konflikten i Syrien går in på det tionde året. Ett årtionde av strider har inte fört med sig något annat än förstörelse och misär. Och civila betalar det allvarligaste priset. Det finns ingen militär lösning. Nu är det tid att ge diplomatin en chans att arbeta”.
"Handlar om att stycka upp landet"
Aron Lund är Syrienkännare och författare till flera böcker i ämnet:
– FN:s fredsprocess i Genève har hela tiden siktat in sig på en kompromisslösning som ska leda till en övergångslösning och demokratisering. Det tror jag är helt osannolikt. Däremot kan diplomati betyda många saker.
– Ett spår som drivs av Ryssland, Turkiet och i viss mån Iran, den så kallade Astanaprocessen, handlar i praktiken om att stycka upp landet i inflytandezoner mellan sig. Det har haft betydelse på marken och kan mycket väl leda fram till en blandning av strider och olika diplomatiska avtal. Det är inga moraliska storverk, men jag tror att det skulle ha en politisk effekt.
LÄS MER:Röda Korsets chef: "Behoven är akuta och enorma"
Om partnerna från början var i huvudsak inhemska har huvudrollerna tagits över av Ryssland, Turkiet och Iran. Aron Lund:
– Den utländska inblandningen var från första början ett hot mot möjligheterna till en politisk lösning. Men nu när det är mer tydligt att det är ett litet antal länder som har inflytande över ett mindre antal aktörer blir det inte nödvändigtvis svårare. Situationen är mer överblickbar. Sedan tror jag att motsättningarna är så stora att det i princip är omöjligt att tänka sig ett fredsavtal, eller politiska kompromisser, utan att de svagare parterna förlorar, exempelvis kurderna om USA drar sig ur nordöstra Syrien.
– Jag tror inte att den utländska inblandningen i sig komplicerar en lösning. I den mån det blir någon förhandlas den fram mellan dem. Men det är tragiskt på många sätt och var inte det som de syriska demonstranterna hoppades på 2011, inte heller den syriska regimen. Alla partner vill vara självständiga och det är de inte längre.
Riskerna för en konfrontation mellan turkiska och ryska förband kring Idlib har varit påtagliga. Samtidigt är presidenterna Erdogan och Putin angelägna om att hålla sams, tror Aron Lund:
— Det var väldigt allvarliga strider i Idlib där mer än 50 turkiska soldater dödades. Men de slöt ett avtal i Moskva den 5 mars. Det handlar nog väldigt mycket om att de hade kommit fram till avgrundens rand och att ingen ville gå över. De vill ha fortsatta goda relationer och hantera Syrien på ett pragmatiskt sätt mellan sig.
