Göteborgska Marianne Hultman har bott i Stockholm sedan 1996 och har varit intendent på Norrköpings Konstmuseum i fem år. Nu lämnar hon "Peking" för en flytt till Oslo. Hon avslutar med en utställning hon gjort tillsammans med norrmannen Jan Walaker och som är tänkt att locka också andra besökare än den vanliga kulturtanten.
Det började för ett och ett halvt år sedan. Marianne Hultman och Jan Walaker pratade om hur man kan jobba med utställningar som uttrycksmedel och hur det kommer sig att kickarna lyser med sin frånvaro när man varit på en utställning.
- Man tittar på många bilder men det är inte som när man varit på en konsert eller på en klubb, att det blir en fysisk upplevelse. Samtidigt går ju vi igång på konst jättemycket och vi tänkte på att det borde gå att göra en utställning som folk får en kick av, säger Marianne Hultman.
Sommaren 2005 var de två på Ibiza och trots de medhavda fördomarna om ecstasy och fester hela nätterna visade det sig att atmosfären där ledde fram till en tydligare bild av vad en utställning faktiskt kan vara.
- Det fanns en speciell energi och vi pratade mycket om att få fram den här energin som i sig själv är kreativ och som gör att man får lust att göra saker. Vi kom fram till att musik och konst hänger ihop och bestämde oss för att göra en utställning som skulle heta Rock 'n' roll. Sen insåg vi att alla har sin version av rock 'n' roll och det var då vi la till Vol.1. Det här är bara ett sätt att se på det, säger Marianne Hultman.
Hennes rock 'n' roll och den konst hon förknippar med den termen är väldigt mycket amerikanskt och brittiskt 1960- och 70-tal. Man kan säga att mycket cirklar kring Andy Warhol och Velvet Underground och den syn på rockmusik och visuella uttryck som i mångt och mycket föddes med dem. Det är popkonst och det är New York-baserad rockmusik med tillhörande svarta skinnjackor men också David Bowie, The Clash och The Rolling Stones. Här finns Charles Atlas videokonstverk Venus in furs, här finns fransmannen Richard Dumas porträtt på ja, Joe Strummer och Lou Reed men också Bryan Ferry, Jerry Lee Lewis och Kate Moss. På utställningen visas verk av bland andra Nathalie Djurberg, Ernst Billgren, Dan Graham, Allen Jones, Carl Michael von Hausswolff, Robert Mapplethorpe, Bjarne Melgaard, Marilyn Minter och Jockum Nordström men också Mick Rock och Robert Rauschenberg. Jag ber om ursäkt för namnbombningen, men är det något som hör ihop med intresse för rock 'n' roll så är det väl rabblandet av namn, influenser och listor?
Däremot är inte en endaste liten svartvit bild med av holländaren Anton Corbijn som plåtat band och artister som Depeche Mode och U2 men också svenska Sophie Zelmani och många, många fler.
- Vi tycker att han är alldeles för mycket det man förväntar sig. Han är duktig men passar inte i det här sammanhanget. Det blir för mycket rockmyt, säger Marianne Hultman.
På en vägg hänger närmare 40 skivomslag och det handlar om The Beatles, The Rolling Stones, Pink Floyd, The Velvet Underground, David Bowie, Roxy Music och Lou Reed. Och The Clash, The Sex Pistols och några till. Omslagen till Tom Waits Rain Dogs från 1985 och en Sonic Youth-skiva från 2005 är de enda som är färskare än 1979.
- Vi ville fylla lokalerna med så mycket som möjligt. Det skulle vara så spretigt som möjligt och vi ville inte ha en traditionell rockutställning med bara svartvita fotografier på rockmusiker. Vi ville hitta konstverk och konstnärer där vi gick på magkänslan, säger Marianne Hultman och börjar prata om de artiklar som skrivits om utställningen sedan den öppnades den 27 januari. Kritiker har tyckt att det är för mycket nostalgi och för mycket väntade inslag.
- Men det är ju min generation, det är ju jag som är 36 år gammal som gör den här utställningen. Då har jag allt det här i mig. Jag kan ju inte göra en utställning som handlar om 25-åringar och hur de ser på rock och konst. Någon annan är i så fall hjärtligt välkommen att göra en uppföljande utställning. Det är klart att här finns sentimentala drag men inte enbart. När en symfoniorkester spelar en symfoni av Mozart så säger ingen: "Men Gud så sentimentalt". Musik är en fysisk upplevelse här och nu. Men när det handlar om populärkultur så pratas det direkt om nostalgi, säger Marianne Hultman och berättar om hur Jan Walaker, oberoende curator och medansvarig för utställningen pratat mycket om att besökarna ska få en vitamininjektion av Rock 'n' roll Vol. 1 och att man ska få en lust att själv bli kreativ, att få en lust "att gå ut och göra vad sjutton som helst".
Marianne Hultman är inte säker på om de har lyckats med det men tycker att det som är positivt är att det under utställningens första vecka har dykt upp människor som aldrig satt sin fot på Norrköpings konstmuseum tidigare. Hon tror att utställningen kan få besökare som aldrig träffat varandra att diskutera vad rock'n'roll egentligen är.
- Det finns inget facit. Och den där känslan man ofta kan ha på ett museum, att man är lite dum och inte förstår, den ska man inte ha här. Hit får man komma och tycka till. Men jag vet inte om jag är nöjd med utställningen. Den hade kunnat bli annorlunda om man hade haft andra resurser. Jag hade ju planer på att ha en filmfestival, jag ville ha rockkonserter på stan och en massa andra konstverk, inte minst fler kvinnliga konstnärer. Men det går inte att göra allting. Det är lite av ett experiment, når man en bredare publik och får man folk att känna den här kicken, undrar Marianne Hultman.
Hur folklig kan man vara på ett konstmuseum då?
- Bara för att jättemånga människor gillar en sak behöver inte det betyda att det är dåligt!
