Har historien en riktning, en mening och ett mål? Eller är den, som Shakespeare skriver om människolivet, en saga berättad av en dåre; låter stort men betyder ingenting? Hos statsvetaren, publicisten och författaren Herbert Tingsten finner vi att svaret är ja på båda frågorna.
Redan innan Tingstens tillträdde som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946 var han en inflytelserik skribent men bytet av karriär från professuren gav honom den plattform han behövde. 1945 lämnade han socialdemokraterna och gjorde sig känd som en liberal debattör, lika syrlig mot kungahuset och statskyrkan som övertygad om behovet att ansluta Sverige till Nato och skaffa svenska kärnvapen. För tio år sedan ägnade jag några månader åt att läsa det mesta Tingsten skrivit; jag blev ofta irriterad men hade sällan tråkigt. Särskilt memoarerna Mitt liv i fyra band gav en bild av en mycket komplex personlighet - och på samma gång en bild av framväxten av det moderna Sverige ur en personlig synvinkel. Tingsten kan sannolikt räknas till en av 1900-talets mest inflytelserika skribenter.
Ett av de slagfärdiga uttryck Tingsten myntade strax efter andra världskrigets slut var karaktäristiken av Sverige som "den lyckliga demokratin". Med det avsåg Tingsten att alla större ideologiska och politiska meningsmotsättningar i Sverige hade dött bort till förmån för en mer beskedlig kamp om vilka medel som var lämpliga för att uppnå de mål som alla partier var överens om. Sverige var en värdegemenskap där politik ersatts av förvaltning och principer av teknik. Den politiska striden fick vika för ämbetsmännens tid.
Tingstens lyckliga demokrati har uppenbara likheter med vad den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama har kallat "historiens slut": den liberala demokratin har efter 1989 gått segrande ur striden med alternativa politiska sätt att organisera samhället, allt som återstår är lokala skärmytslingar mellan förlegade system. Men Fukuyama bygger på den tyske historiefilosofen G W F Hegel, en filosof som Tingsten helst av allt ville förvisa till filosofins skräpkammare.
Här finner idéhistorikern Andrus Ers temat för sin avhandling Segrarnas historia, nämligen hur man använder sig av historien i politiska, moraliska och existentiella syften. Tingsten blir sinnebilden för en kritik av varje försök att konstruera en mening och ett mål hos historien. För Tingsten var ett sådant försök inte bara förkastligt eftersom det byggde på en förlegad frälsningshistoria i mer eller mindre sekulariserad form, utan också farligt, som hos fascismen, kommunismen och nazismen, eftersom det i namn av en tvingande historieutveckling legitimerade förtrycket. Hegel och hans efterföljare marxisterna står för vad Tingstens vän Hedenius kallade för en "möglig teckentydarkonst" som saknade all grund i verkligheten.
Ers spårar emellertid vad han kallar för en dubbelhet snarare än en motsägelse i det att Tingsten själv använder sig av historien för att legitimera sin egen politiska ståndpunkt. Den västerländska värdegemenskapen har historiskt vuxit fram ur 1789 års idéer om människans frihet. Dessa idéer är värda att försvara som de främsta mänskligheten nått fram till, och den enda världsmakt som förmår detta är USA - vi befinner oss mitt i det kalla kriget där Sverige spelar en undanskymd och osäker roll. Kritiken av andras historiebruk motiveras således av ett eget, alternativt bruk av historien. Även hos Tingsten används historien i ett politiskt syfte, då den får förklara varför vissa handlingar är nödvändiga. Den lyckliga demokratin är inte ett verk av slumpen utan har aktivt odlats fram av en stark stat.
Ers finner alltså en dubbelhet hos Tingsten, att det krävs en egen användning av historien för att kritisera andras användning av historien, som beskriver en mer allmän problematik: Om Tingsten själv använder historien för att legitimera bruket av makt för att försvara friheten, med vilken rätt frånsäger han andra, konkurrerande bruk av historien deras legitimitet? Genom att göra anspråk på att i någon mening stå utanför historien, vid historiens slut, och därmed kunna överblicka historiens utveckling med facit i hand. Tingsten vill själv skriva segrarnas historia. Men då befinner han sig i själva verket inte så långt från den Hegel som han framställer som sin motpol.
I Ers avhandling blir Tingsten till sist ett exempel på det oundvikliga i frågan om vem som bestämmer det förflutnas innebörd. Ers skriver inte ut det i klartext, men problemet med Tingsten blir hur han retoriskt framställer sitt historiebruk som det enda historiebruket och därmed motiverar en politik som består i undvikandet av politik; inga genuina politiska konflikter är möjliga eftersom meningsmotståndarna hör till det förflutna. Den lyckliga demokratin blir ett uttryck för en apokalyptisk historiesyn som gör anspråk på att veta om inte hur historien slutar så åtminstone hur den bör sluta. Ers lämnar Tingsten innan den svenska modellen började krackelera och konstaterar med Orson Welles ord att ett lyckligt slut helt enkelt beror på var man slutar berätta.
