Härligt, härligt men farligt, farligt. Så kan den roll som sex traditionellt spelat i skräckgenren sammanfattas. Hos en senviktoriansk författare som Arthur Machen är ”namnlös fasa” som regel kodord för ett vanligt samlag och i åttiotalets slasherfilmer är bevarad oskuld ofta ett krav för att få överleva filmen ut. Queera undantag som Clive Barker till trots har sex som hot och källa till äckel varit genrens norm.
Med romanen ”Blötdjur” gör Ariel Held ett ambitiöst försök att i stället skriva sexpositiv skräck – och tja, är det någon i Sverige som ska göra ett försök är det väl hon. Som Lina Arvidsson är författaren mest känd för ungdomsromanen ”Det borde finnas regler” och diktboken ”Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan” - men under pseudonymen Ariel Held har Arvidsson utvecklat ett parallellt erotiskt författarskap, med den uppmärksammade BDSM-romanen ”Säg inte det här till någon” som främsta merit.
Under eget namn har Arvidsson tidigare tangerat skräckgenren med de lågmält obehagliga novellerna i ”Aldrig ensam” – men här är tonläget ett annat, både avgjort snuskigare och mer öppet effektsökande.
Premissen är enkel. Någonstans ute på den svenska glesbygden ligger Trollhasslaskogen, en plats som det viskas om och varnas för. Drivna av erotiska begär lockas vandrare längre och längre in i en skog där längtan och rädsla tvinnas samman med varandra, och där den prunkande växtligheten både slickar, smeker och skär.
Ett av de möjliga offren är Harald Bergwall, en medelålders kulturman som skulle kunna gälla för demonregissör om han inte vore så socialt fumlig.
Ett av de möjliga offren är Harald Bergwall, en medelålders kulturman som skulle kunna gälla för demonregissör om han inte vore så socialt fumlig. Det är kärleksmötet med den yngre kvinnan Emma som först gör Harald mottaglig för skogens kall. Det talas ofta om en manic pixie dream girl-trop i populärkulturen, lekfulla unga kvinnor vars främsta funktion tycks vara att lära känslomässigt tillslutna män att omfamna livet.
Emma kan läsas som en kinky dekonstruktion av den här klichén, som lär sin äldre, undergivne älskare grundläggande BDSM-terminologi i stället för att locka med honom på cykelturer i ösregnet. Men när Emma efter några intensiva veckor bryter upp för en stipendieresa till Australien tappar Harald fotfästet fullständigt. Ett begär som inte har låtit sig stillas har fötts – och skogen kallar.
Initialt är ”Blötdjur” nästan löjligt lovande. Trollhasslaskogen skildras suggestivt skräckromantiskt och gestaltningen av Haralds och Emmas korta kärlekshistoria, där ömheten självklart samexisterar med det snuskigaste och skamligaste, är ogenerat explicit. Men min begeistring håller inte romanen ut. Såväl den erotiska utvecklingsromanen som den övertygande skräckberättelsen har sina egna specifika krav. Under läsningen blir det tyvärr tydligt att de kraven är svåra att förena.
Den verkligt omskakande skräcken präglas i min erfarenhet av en grundläggande tröstlöshet.
Den verkligt omskakande skräcken präglas i min erfarenhet av en grundläggande tröstlöshet, övertygelsen om att världen till syvende och sist är en fundamentalt ond plats, ett stämningsläge som inte gifter sig särskilt väl med peppiga scener från besök på fetischklubbar. Är det primära syftet med boken i stället att väcka sexuell upphetsning vet jag å andra sidan inte vad jag förväntas göra med den scen där ett odefinierat pälsdjur tvingar en skogshuggare till oralsex.
I bokens avslutande parti antar boken så närmast karaktären av en slags normkreativ hjältesaga. Harald får här en beskyddare i form av Eva, en sjuttioårig kvinna med förmågan att se när människor svävar i fara men som likt en modern Kassandra sällan blir trodd. Och nu visar det sig att den uråldriga ondskan som lurar i skogen kan bekämpas på klassiskt sagomaner, med ett uråldrigt svärd undangömt där ute i grönskan. ”Harald tänkte på rollspelen från tonåren när han såg det. Drakar och demoner. Löjliga hjältesagor från en annan tid” heter det när motivet introduceras.
Att skogsmotivet är intimt sammanflätat med mänsklig sexualitet har knappast undgått någon läsare.
Det är ett väl beprövat grepp – författaren förekommer sin egen kliché genom att rikta läsarens uppmärksamhet till just det genretypiska. Men här räcker det tyvärr inte. Fantastik fungerar sällan när den blir alltför allegorisk – och tyvärr är det nog denna vådliga mark texten snubblar in på i slutet. Att skogsmotivet är intimt sammanflätat med mänsklig sexualitet har knappast undgått någon läsare. Men frågan är om det gränslöst skrämmande hos skogen, som gör skildringen av den så effektfull i början av boken, inte delvis undermineras av det sexpositiva credo romanen mynnar ut i.
Så nej, ”Blötdjur” är väl inte någon helgjuten läsupplevelse. Det är helt enkelt en bok som försöker göra väl många sinsemellan disparata saker. Men åtminstone i brottstycken skapar den ett säreget mörkt och suggestivt skimmer som jag gärna ser mer av i framtiden.
Läs mer:
LÄS MER:Recension: ”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist
LÄS MER:Angela Carter klädde av myterna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
