Under sin tid som justitiekansler hade Göran Lambertz ofta närkontakt med rättshaverister.
–Hos JK brukade vi räkna med att vi hade 40 personer som låg på konstant. De kunde ringa varje dag och ville tala en timme, så länge som möjligt. En myndighet som JK eller JO, där man får klaga på domstolar och myndigheter, har en rätt så stor verksamhet som går åt till att tala med dem som är eller nästan är rättshaverister, säger Göran Lambertz.
Han upplever att rättshaveristerna blir fler och fler, nästan som en rekyl av nedbantningen i offentlig verksamhet och kraven på ökad effektivitet.
Respekt och tålamod
–Det är en del av dilemmat. Om man lite otåligt avvisar dem blir de ännu mer kränkta och arga och spinner i gång, säger Göran Lambertz.
Han menar att man med rätt inställning, tålamod, respekt och försök att förklara kan stoppa många från att rusa vidare och bli riktigt svåra fall.
Men han räknar med att omkring 200 är så långt gångna att de inte alls går att tala med. Alla domstolar och myndigheter har sina "kändisar".
–En del går över gränsen. De blir helt hopplösa, bittra bortom räddning, säger Göran Lambertz.
I många fall reder jurister och myndighetsanställda prydligt ut och besvarar även de mest knasiga yrkanden. Rättshaveristerna är, enligt Göran Lambertz, en form av garanti för kvalitet, att domar och beslut förklaras tydligt och bra. Minsta fel kommer ju ses av de skickliga felfinnarna som annars raskt fyller på sina luntor med tättskrivna ark.
–De är ofta väldigt verbala och kunniga. De är absolut inga dumskallar, snarare över medelnivån när det gäller intelligens.
Blir aldrig nöjda
David Eberhard, författare och chefsöverläkare i psykiatri, är inte övertygad om att tid och tålamod hjälper. Kverulansparanoiker, som de heter inom psykiatrin, är obotliga och blir ändå inte nöjda.
–Oftast är inget fel begånget och skulle det ändå vara något litet, så står det inte i proportion till den tid de tar.
Han jämför fenomenet med mobbare som brer ut sig och tar plats i skolan så att andra förlorar tid. För att inte bli nästa måltavla undviker också många på samma sätt att gå emot rättshaveristen, som får sin tid.
–Om man låter en mindre del ta så här oproportionerligt mycket tid så tar man den servicen från andra som inte kommer till, säger David Eberhard.
Hjälp av modern teknik
Han tror inte heller att rättshaveristerna har blivit fler, snarare att modern teknik spelat kverulansparanoikerna i händerna.
–Förr var de tvungna att skriva brev, gå till posten, och vänta på svar några veckor. Nu har deras möjligheter att klaga blivit fler, nu kan de ringa och om ingen svarar direkt klagar de på det eller mejl-bombarderar med 150-sidiga inlagor, säger David Eberhard.
–Jag menar inte att man inte ska få klaga. Men en antydan till lösning skulle kunna vara att man i förväg säger vad som gäller, "så här får du göra", att man sätter upp ramarna för klagomål, säger David Eberhard.
En rättshaverist hävdar envist sin rätt och ägnar orimligt mycket tid åt att försöka ändra beslut som gått henne/honom emot. Inom psykiatrin kallas de kverulansparanoiker eller processparanoiker.
Kverulansparanoia är ett vanföreställningssyndrom, där felaktiga föreställningar inte kan korrigeras och blir en fixering vid en upplevd oförrätt.
Anmälningar och stämningar fortsätter även när det är uppenbart lönlöst. Processer pågår i åratal och den upplevda vägran om rättelse tolkas ofta som sammansvärjning.
Domstolar kan sortera ut så kallade "tokmål", omöjliga fall, genom särskild paragraf: "Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning utfärdas".
Källa: Wikipedia, rättegångsbalken, kapitel 42, paragraf 5.
TT
