Juletid är en tid för reflektion, och speciellt detta år är nog värt att reflektera över. Under det gångna året har vi sett både stora och små historiska skeenden, och vår värld är i mångt och mycket ganska annorlunda idag än vad den var för bara några år sedan.
Blickar vi ut mot världen kan vi se att det i USA uppstått mycket allvarliga politiska splittringar och ett katastrofalt slut på kriget i Afghanistan som kastat tvivel över hur västerlandets stora supermakt egentligen mår.
På det ekonomiska planet har 2021 gett oss en växande kris i världens olika "Just-In-Time-system". Det är en kris som reser frågor kring huruvida vår nuvarande super-globala (och super-sköra!) ekonomi är särskilt hållbar i längden; den tycks inte hantera kriser särskilt väl.
LÄS MER: Vi måste förbereda oss på ekonomiska kriser av ett helt nytt slag
Till detta kan läggas en skenande energikris, både i Sverige och i Europa generellt. Den gröna omställningen som bland annat Tyskland försökt sig på har inte fungerat tillräckligt väl. Problemet med fossila bränslen återstår: förr eller senare tar de faktiskt slut, och innan dess kommer de långsamt att bli allt dyrare att hitta och utvinna. Detta är en rävsax ingen riktigt har ett svar på, samtidigt som elpriserna skjuter i höjden, och Europa blir allt mer beroende av Ryssland.
På tal om Ryssland: landet håller just nu på att samla vad som mycket väl kan vara en riktig invasionsarmé på gränsen till Ukraina, samtidigt som allt mer hätska ultimatum och cyberattacker mot Ukrainas infrastruktur nu flödar från Kreml.
Det är tveksamt om Ukrainas väpnade styrkor överhuvudtaget har en chans mot Ryssland i strid. Det är ännu mer tveksamt att ett USA kluvet av interna splittringar och ett Europa mitt i en energikris kommer att ge särskilt mycket stöd till landet. Befolkningen i östra Ukraina är till stor del rysktalande; det är nog fullt möjligt för Putin att helt enkelt annektera stora områden öster om floden Dnieper, om han så bestämmer sig för att göra det.
Sker detta så är det på många vis slutet på ett kapitel i historien om det postsovjetiska väst. Drömmen om evigt expanderande liberala demokratier, ett seriöst och trovärdigt NATO, och en värld utan konflikter mellan konkurrerande stormakter har tagit slut. När framtidens historiker blickar tillbaka på vår tid kommer de nog sätta 2021 som året då de sista resterna av tron på slutet av historien försvann för gott.
På andra sidan jordklotet jäser ytterligare en kris, rörande Taiwans framtida öde. Sedan 1940-talets slut har varje generation ledare i Kina sett återförenandet av Taiwan till fastlandet som ett icke-förhandlingsbart strategiskt mål. Hur många år har vi kvar innan Kina anser sig starkt nog för en kraftmätning? Antagligen inte särskilt många.
Mitt i allt detta kaos har Sverige faktiskt varit något av en relativt lugn oas de senaste åren –skjutningar, regeringskriser och cementproblem till trots. Men om inget annat borde våra elräkningar mana till en viss ödmjukhet – vårt lilla land är knappt mer än en liten jolle flytandes på ett enormt hav. De stormvågor som nu verkar byggas upp i resten av världen kommer inte gå oss förbi.
Det sägs att framtiden är ett främmande land. Så här års, när 2021 nu går mot sitt slut, gäller nog denna gamla klyscha mer än någonsin. Vi vet inte vad som kommer att hända 2022 – ödets nycker tycks helt enkelt vara särdeles nyckfulla just nu. Kanske vi bör så här kring jul därför ägna en tanke eller två åt tidigare generationer svenskar, och de strapatser de var tvungna att utstå för att bygga det vi har idag. Vårt Sverige är trots allt långt mycket mer än ett par linjer på en karta; ju mer osäker världen blir, desto tryggare är vi för denna insikt.
God Jul!
LÄS MER: Den billiga produktionen kan ha ett högt pris
LÄS MER: Sverige dåligt förberett för kriser
