På måndagsförmiddagen röstade EU:s ministerråd ja till att instifta en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Europaparlamentet har sedan tidigare gett grönt ljus åt förslaget. Därmed kommer svenskt näringsliv behöva tillämpa könskvotering i framtiden. Det underrepresenterade könet – läs kvinnor – ska utgöra minst 40 procent av en bolagsstyrelses ledamöter.
Det är inte bra. Framför allt ska den här typen av politiska frågor inte avgöras i EU. Jämställdhetspolitik bör, och detta har varit Sveriges linje, vara något medlemsländerna själva beslutar om. Att EU nu kvoterar bolagsstyrelser är ytterligare ett tecken på att unionens ökade maktanspråk utgör ett demokratiskt problem. Det saknas majoritet i den svenska riksdagen för kvotering. Ändå tvingas vi införa det.
Lagförslaget i sig är inte heller bra. När man inför kvotering måste man ha klart för sig vad det är man vill uppnå. Är tanken att samhället över lag blir mer jämställt om eliten i näringslivet är det? Eller är det viktiga att på pappret ha "bra" statistik om könsfördelning? Det senare leder nämligen inte nödvändigtvis till det förra.
LÄS MER: EU-kommissionen har fått storhetsvansinne
Att forcera fram jämställdhet genom lagstiftning kan få oanade konsekvenser. En studie från Stockholms universitet som undersökt effekterna av den norska kvoteringslagen, som infördes 2003 som den första i världen, konstaterar att en ökad andel kvinnor i styrelser inte ledde till en ökad andel kvinnliga vd:ar. Tvärtom, andelen rekryteringar av kvinnliga verkställande direktörer minskade, både på kort och lång sikt. Studiens slutsats är att det beror på att kvinnliga styrelseledamöter rekryterades från vd-tjänster, som i sin tur inte ersattes av andra kvinnliga vd:ar utan av män.
Vad detta indikerar är att kvotering kan leda till att en liten grupp erfarna kvinnor ”turnerar runt” på höga positioner i näringslivet. Till föga nytta för andra kvinnor. Det leder dessutom till maktkoncentration. Visst kan man mena att samma sak gäller även för män, men med tanke på att antalet kvinnor i näringslivseliten är färre blir det en högre risk att samma personer sitter på flera poster när "kvinnokvoten" sätts på 40 procent.
EU:s kvoteringslag riskerar i praktiken att bli en god pensionsförsäkring för en liten elitgrupp kvinnor, som kan sitta i mängder med styrelser med vetskapen att dessa platser är säkrade just för dem. Mer jämställt på pappret förvisso, men det innebär knappast att dörren har öppnats upp för fler kvinnor att ta steget in i näringslivstoppen.
Att kvotering av kvinnor kommer att leda till en ”trickle down”-effekt – alltså att jämställdheten sprider sig – är inte heller garanterat. Återigen kan man se hur det blev i Norge. En studie från 2018 visar att bolagsstyrelserna förvisso blev mer jämställda – de var ju tvungna enligt lag – men att det inte hade någon effekt på jämställdheten i övrigt i näringsliv och samhälle. Inte ”längre ner”, i företagen över lag, och inte heller påverkade det vilken utbildning unga norska kvinnor väljer. Studien konstaterar att jobbchanserna för kvinnor blev bättre efter reformen, men att man ser en liknande utveckling inom andra statusområden, som akademin. Det kan lika gärna vara en effekt av uppluckrade könsnormer bland unga.
Med tanke på den ökade utbildningsnivån bland yngre kvinnor i Europa är ojämställda bolagsstyrelser dessutom ett problem som lär minska med tiden. Och det är bra. De flesta verksamheter mår bra av en hyfsad könsbalans. Men jämställdhet, oavsett på vilket område, måste växa fram organiskt. Kulturella normer kan inte tvingas fram genom direktiv från den europeiska maktapparaten i Bryssel.
