Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Litteraturvetaren Magnus Nilsson svarar Johannes Björk. Bild: pressbild / TT

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Björk tycks respektera mig som stalinistisk litteraturkommissarie"

    Johannes Björk varnade i GP för en politiskt sanktionerad litteratursmak och en litteratursyn som reducerar arbetarlitteraturen till sociologiska rapporter. Nu svarar litteraturprofessor Magnus Nilsson.

    I en artikel i GP 13 februari kritiserar Johannes Björk den centrala tesen i den rapport jag skrivit åt professor Göran Therborns och det fackliga idéinstitutet Katalys klassanalysprojekt: att arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande. Det får han naturligtvis gärna göra. Men det skulle ha varit intressant att få höra hans motargument. Detta inte minst med tanke på att den senaste klassanalysrapporten – kommunikationsforskarna Fredrik Stiernstedt och Peter Jakobssons Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier, vilken Björk citerar – visar att arbetarklassen nästan inte syns alls i ett så viktigt medium som TV. Det tycks ju tala för min tes: att det är lättare att synliggöra och kritisera klassorättvisor i litteraturen än på andra arenor. Det skulle också ha varit intressant att få ta del av ett enda argument för Björks egen tes: att arbetarlitteraturen skulle utgöra ett hinder för arbetarklassen frigörelse. (För inte kan väl blotta nämnandet av den franske filosofen Rancière räknas som ett argument? Han skriver ju om en helt annan historisk situation än den som jag analyserar.)

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Medan Björk underkänner min marxism tycks han respektera mig i egenskap av stalinistisk litteraturkommissarie

    LÄS MER: Johannes Björk - arbetarlitteraturen är inget politiskt redskap

    Björk hävdar inte bara att jag har fel, utan även att jag är en dålig marxist. Detta eftersom jag skulle intressera mig mer för hur litteraturen speglar än hur den påverkar samhället. Det är ett intressant angrepp, eftersom andra marxister brukar anklaga mig för det omvända: att tillmäta litteraturen för stor påverkanskraft och underskatta hur den påverkas av samhället. Men här är argumentationen ännu tunnare. Björks huvudexempel på min bristande analysförmåga – en parafras av en analys av Helene Rådbergs diktsamling Politiken – är nämligen helt påhittad! Jag nämner över huvud taget inte den boken, eftersom den inte hade utkommit när jag skrev klart min rapport.

    LÄS MER: Mats Kolmisoppi - Helene Rådbergs poesi vill öppna upp mot den stora världen

    Medan Björk underkänner min marxism tycks han respektera mig i egenskap av stalinistisk litteraturkommissarie. Han hävdar nämligen att min uppmaning till arbetarrörelsen att satsa på arbetarlitteraturen, genom att exempelvis erbjuda bättre publiceringsmöjligheter åt skrivande arbetare skulle leda ”ett slags politiskt sanktionerad litteratursmak” och reducera litteraturen till ”en sociologisk rapport”. Frågan är dock om Björk inte målar fan på väggen. Som många forskare påpekat har ju den svenska arbetarrörelsen i allmänhet inte ställt politiska krav på de arbetarförfattare man på olika sätt understött. (Och jag hävdar ju att arbetarrörelsen ska lära av arbetarlitteraturen inte uppfostra arbetarförfattarna.) Däremot har stödet gjort det möjligt för arbetarlitteraturen att bli en starkare strömning i Sverige – estetiskt såväl som politiskt – än i de flesta jämförbara länder. Och det är detta som i sin tur gjort att arbetarförfattarna idag kan formulera en intressantare och mer övertygande kritik av det svenska klassamhället än vad många andra förmår.

    Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap Malmö Universitet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.